Mina lyten

Språkliga snusk-fällor

2009-02-04T08:50:00.004+01:00

Jag har ofta undrat om det finns en universell inbygg snusk-ordsfälla i alla språk världen över. För när man gör bort sig på ett annat språk så nog alltid blir det på det sexuella hållet. Själv briljerar jag i felsägar-grenen och har på detta vis bidragit till myten om korkade sexfixerade svenskor. Och det är naturligtvis så jag vill bli ihågkommen.

Andra människor har varit snälla och berättat vad de sagt och gjort, som för att trösta, men sällan har jag hört engelsmän göra det samma.
Kan det bero på att alla alltid försöker stappla sig fram på deras språk och de slipper att ge sig ut på hal is?

Men så igår, äntligen (på flera sätt), förgyllde P (engelsman och min före detta make) min lite gråtrista vardag. Han har en gammal skada i höger hand och blev skickad upp till röntgenavdelningen på sjukhuset för att se om något var brutet. En vänlig och, enligt x-maken, snygg sjuksköterska började ställa frågor och fylla i formulär. Det var frågor om ålder, andra skador, när och var det gör ont och så vidare och P svarade efter bästa förmåga på sin tämligen acceptabla svenska.

- Har du röntgat? frågar hon och tar tag i den onda handen.
Här blir det tyst ett par sekunder medan P processar frågan.
- Ibland, svarar P och rodnar.
- Eeeh…?

Sköterskan tittat först förvånad upp, hjärnan jobbar på högvarv. Vadå röntgat ibland? Så sprider sig en klädsam rodnar i hennes fagra ansikte och P slussas snabbt vidare.

- Jag tyckte att det var en konstig fråga, försvarar sig P efteråt. Det är ju inte ens den handen jag använder.

Så går det när SFI (Svenska för invandrare) börjar med någon slags grundkurs på puben ihop med fulla svenska män.

Jag har antagit en utmaning...

2009-02-02T10:48:00.002+01:00

Jag har blivit utmanad av Michanek och har försökt pilla ihop svar....

Första bästa kompis
Monica från min gymnasieklass – jag var ett rödhårigt mobbingoffer alltför länge.
Första bil
En Holden – finns bara i Australien (och det bör fortsätta vara så)
Första kärlek
Min kusin – som fortfarande är ett superkex! (och det är inte förbjudet längre)
Första husdjur
Tråktaxen Buffa
Första semester
Danmark
Första jobb
Brickflicka på Motell Vätterleden (jobbet bestod av att samla disk från borden)
Första köpta skiva
Visor och oförskämdheter av Cornelis Vreeswijk
Första piercing
Har ingen.
Första konsert
The Clash i Stockholm

8 senaste
Senaste alkoholdrycken
Vin från en låda
Senaste bilfärd
Till jobbet idag
Senaste filmen du såg
Såg om My Left Foot (fortfarande lika bra)
Senast ringda telefonsamtal
Bredbandsbolaget – igen, och igen, och igen…
Senaste bubbelbadet
Någon gång före jul. (har duschat och så sedan dess dock)
Senast spelade CD-skiva
Nora Jones (man ska kanske skämmas för det?)
Senaste gången du grät
I söndags då jag talade med min kompis om hennes man och dotter som båda dog förra året
Senaste måltiden
Nyttig men tråkig hemmagjord müsli och naturell yoghurt

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar
Definiera dejtat. (troligen är mitt svar ja)
Blivit arresterad
Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet
Nä, men jag har snabbt gått förbi igen för ett nytt försök.
Fastnat med blicken i någons urringning
Ja
Sagt att du älskar någon utan att mena det
Japp, hur många gånger som helst
Busringt till någon
Nej – det har alltid gett mig krypningar

7 saker du har på dig
1. konstanta myskläder
2. Tre filtar
3. Alltid hårsnodd
4. Kaninpälssockor (kaninerna blir bara klippta som får inte dödade)
5. Hundhår
6. Smink så folk inte ska tro att jag dött
7. Trosor – hela och rena

6 saker du har gjort idag
1. Lämnat barn i skola och hund på dagis
2. Låtsats jobba när jag egentligen ringt privatärende och läst favoritbloggar
3. Funderat på hur i hela friden jag ska komma igång med nya projektet
4. Gömt gapande gubbens utprintade mail i kopieringrummet.
5. Kollat internetbanken (snyft)
6. Och äntligen lagt ut något på min blogg

5 favoritsaker utan rangordning
1.Tandtrådsgrejen med skitbra handtag
2. Mina knallgula mattallrikar
3. Min diamantring i vitguld (arvegods)
4. Min helt nya spis
5. Min lite halvfula men supersköna fåtölj

4 personer du kan berätta allt för
Det varierar men aldrig min mor

3 val
Blått eller rött? Blått
Sommar eller vinter? Sommar (om jag inte får säga höst)
Choklad eller chips? Choklad

2 saker att göra innan du dör
1. Ha sex igen
2. Fundera ut hur jag vill dö om jag måste fixa det själv

1 sak du ångrar
Bara en? Att jag inte var en snäll storasyster till min bror när vi var små

Even when you have a bad day, someone will still try to screw you

2009-01-28T10:09:00.003+01:00

Jag är omplacerad.

Ut ur mitt tjusiga stora kontor till ett delat sådant. Det är som taget ur TV-serien The Office – landstingsgrått och kommungrönt. Mönstret på golvet påminner om grannkattens konstanta spyende på vår yttertrappa.
Det kan jag leva med. Vad som får mig att vilja primalskrika varje morgon är de två herrar som jag delar detta ”öppna kontorslandskap” med, där orden ”öppna” och ”landskap” inte är riktigt relevanta.
Båda är 50+:are, före detta bankdirektörer och har egon så stora att jag får andas koldioxid borta i mitt hörn.

Mellan varje skrivbord står en skärm som möjligen ger en känsla av att inte allt kommer glida av skrivbordet och ner på golvet men inte mycket mer. Jag sitter närmast dörren, längst bort sitter mannen med begränsad kommunikationsförmåga och i mitten sitter den mest högljudda gubbe jag någonsin hört på ett kontor och som dessutom behandlar mig som en datorfixarsekreterare.

Då jag alltid är först på plats måste gubbsen slinka förbi mig på morgonen.
- God morgon, säger jag artigt.
- 104:de träning för i år avklarad, svarar mannen med begränsad kommunikationsförmåga (han tränar tre gånger i veckan så siffran förändras från dag till dag. De dagar han inte tränar hälsar han genom att tala om att imorgon blir det 105:e träning för året och så vidare).
- Vad duktig du är, säger jag uppmuntrande och han hummar lite bekräftande.

Tio minuter senare kommer gaphalsen in. Han svarar aldrig på mitt godmorgon utan svansar bara förbi. Kontoret är inte tillräckligt stort för att svansa förbi med stil vilket lyser upp min vardag en smula.
Sedan pratar de med varandra högt och ljudligt över de små skärmarna, när de inte talar ännu högre i telefon. Gaphalsen hamrar dessutom stenhårt på tangentbordet som vore det en gammal skrivmaskin.

Efter någon timme bubblar min hjärna ut ur öronen. Människor jag talar med i min telefon tror att jag håller igång ett samtal med någon i rummet samtidigt så väl hörs gubbsen.

Gaphalsen har alltid haft en sekreterare. Det har han sagt rakt ut i luften flera gånger.
- Kan du (han vet inte vad jag heter) komma hit och fixa det här. Datorn krånglar som vanligt, skriker han. (möjligen är han halvdöv)
Jag travar lydigt dit men bara för att få glädjen att säga att datorn inte krånglar utan att man helt enkelt bara (betonar bara) behöver trycka på rätt knapp.

Man skulle kunna tro att min chef, Gunnar, har placerat mig här som straff för att jag alltför många gånger kallat honom Göran och Gösta. Om man är lite konspiratoriskt lagd alltså, det känns som ett straff, men anledning var att en nyanställd med fast tjänst kom till och då åkte projektarbetaren ut. Begripligt men för mig känns det som det måste göra för hästar som sensibilitetstränas för handikappridning.

En aning mer än outhärdligt.

Existensiella val...

2008-11-17T12:26:00.002+01:00

Should I come or should I go...tra la la. Ni kan melodin eller hur.

Om det var vi som hade världsdominans

2008-11-14T11:02:00.008+01:00

Med vinden i håret och hjärnan ur funktion

2008-10-29T12:51:00.003+01:00

- Shit, jag har inte bilbältet på mig!

Tanken slog till precis när jag satt mig i skrivbordsstolen och den fick kroppen att rycka till och höger fot att trycka på den inbillade bromsen.
Först när jag hör polissirenen tydligt utanför kontoret inser jag att hjärnan skuttat i förväg för att köra en lag-lydarkoll.

Så där blir det alltid när jag är stressad. Mitt undermedvetna gissar hej vilt i sina försök att inte missa något och det ger konstiga upplevelser.
Det tar sig andra uttryck också. Som ljudhallucinationer till exempel.
Jag hör signalerna från mina två mobiler när det absolut inte ringer. Gissar att något runt mig hamnar i närheten av mobilernas ljudfrekvens och sen pusslar hjärnan ihop resten. Man blir inte lugnare av det kan jag lova. Det ringer så det räcker på riktigt.

En annan märklig grej är att jag tappar förmågan att bedöma avstånd vilket gör att jag vinglar omkring som en strokedrabbad på rehab. Stora blåmärken på armar och ben vittnar om felbedömda hörn och dörröppningar.
- Och så undrar folk varför man super, som en kompis brukade säga som kommentar till det mesta.

Om det vore så väl – att man söp och visste att det var problemet.

Nä, jag brottas med den lömska stressen istället. Stress, som helt enkelt tar till vilka verktyg som helst för att få en att fatta. Och ändå gör jag inte det. Fattar alltså. Eller så vill jag inte. Kanske snarare så anpassar jag mig inte. När det kommer till att jobba lever jag inte i Lilla landet lagom.
Jag flyger fram med vinden i håret och hjärnan ur funktion med ett fjäskigt leende på läpparna.
Någon som vill byta personlighet med mig? Eller?

Jan Guillous lite långtråkiga torsdag, får man tro

2008-10-23T11:46:00.002+02:00

Vidare i radiolyssnandet.

Man lär sig så mycket via P1 men jag måste säga att nästan lika många frågor dyker upp i bakvattnet. Inte alltid något vidare begåvade frågor men ändå något min hjärna anser vara värt att notera.

Nu har vi svingat oss från Ring P1 till Fråga barnen. Barnen är förvånande nog rätt på, vilket gläder mig, medan jag lite slött undrar över de vuxna som ringer in. Det enda de verkar vilja är att kasta anklagelser mot de små liven och få dem att inse hur rätt de vuxna har själva.
Och vem ringer då?
Jan Guillou!
Jag lovar! Jan Guillou tar sig tid att, i och för sig mycket pedagogiskt, ringa in för att korsförhöra sig om barns användande av mobiltelefoner överallt.

- Känner ni till att vuxna inte får använda mobiler överallt? inleder Jan listigt.
Det gjorde barnen.
- Inte på flyg och biografer och sådana ställer, förtydligar Jan.
- Det får inte vi heller, svarar ett piggt litet barn.
- Nä, men ni använder dem i skolan under lektionstid, fortsätter den store författaren idogt.
- Näää, svarar barnen, om man gör det tar de mobilen och så får man inte tillbaks den förrän dagen är slut.
- Men kan det inte vara så att vi var så mycket bättre i skolan än ni är just för att vi inte höll på med sådant på lektionerna, avslutar Jan Guillou mer som ett konstaterande än som en fråga.

Jan, hade du lite tråkigt idag?

Ring inte P1...snälla

2008-10-23T10:14:00.003+02:00

Lyssnar på Ring P1 och får reda på att TV-programmet Bonde söker fru är ren reklam för att bli bög.

Johodå, mannen som ringt in hävdar att det finns små gossar där ute som kanske står och väger mellan kvinnor och män och när de ser programmet kommer de att välja detta ”onaturliga beteende”. Vilken tilltro till mediernas genomslagskraft!
Man kan ju tycka att titeln är lite missvisande ”…söker fru”. Bonde söker partner vore mer politiskt korrekt. För det där med att ena parten i en homosexuell (manlig) skulle ha fru-rollen är väl ändå förlegad.

Nu har jag inte själv sett programmet men känner mig övertygad om att jag är så säker i min asexuella roll att jag inte skulle låta mig påverkas av eventuella parrelationer som framställs så där lite positivt.
Ring P1 är mitt favorit-hat-programm. Oftast rusar jag fram och stänger av rysande av skämsighet för mänskligheten och det där som alla kloka, fina människor säger; Jag gillar inte din åsikt men är beredd att dö för att du ska få ha den, den rinner inte över mina läppar alltför ofta.
Och om du är en av de fina vill jag att du intensiv-lyssnar på Ring P1 ett par dagar och återkommer igen.

Nu kallade jag min nya chef för Göran!!!
Han heter Gunnar, vilket i min kokande hjärna är förvillande likt, och han dök helt tyst upp bakom ryggen när jag skulle skriva lite bloggtext på arbetstid. Hade han harklat sig diskret hade han inte behövt bli kallad Göran för då hade jag hunnit ge hjärnan en örfil så den hittade rätt i namnfacket. Kan man därmed säga att det är hans fel och inte mitt?

Dans och social kompetens

2008-10-03T10:20:00.003+02:00

Social kompetens är inte min bästa gren.

Eller snarare så har jag en väldigt kompetent sådan sida men bara om jag kopplar ur mitt jag (vad det nu kan vara) och istället skrider fram i mitt fejkade jag (som jag bättre vet vad det är).

Så här; Jag kan i mitt jobb vara både charmig, lättillgänglig och lagom pratsam. Icke så när jag ska representera mig själv. Då framstår jag som en kvinnlig Rain Man.Med flackande blick stakar jag ur mig fullständigt obegripliga meningar och verkar helt folkskygg. Det gör mig till en löjlig figur i fikarummet.Ibland, men bara ibland, hittar jag mitt fejk-jag även där och kan då få till det men det är ibland det.

Nytt jobb innebär nya fikarums-trauman. Det har inte fikats mycket för min del och med ursäkten att jag bara är här på projekt med kort om tid tror jag att jag kan komma undan.

Men, det finns alltid ett men, i november ska vi iväg på en obligatorisk galamiddag. Galamiddag! Jamen det är man ju ofta på. Har kollat med min mor som vet allt och hon hävdar att det innebär långklänning.En rysning far genom min välnärda kropp.

På inbjudan står att vi ska vara förberedda på skoj, lekar, överraskningar och dans. Inget av detta finns med på mitt CV. Jag kan inte ens dansa under pistolhot, än mindre skoja och leka.

-Hellre döden, sa lillebror.

Jag får blunda och tänka på min höga lön och tillkämpat klämma fram att dansgolvet är för dem som inte har råd att stå i baren.

Jobbillijobbillijobb...

2008-09-30T16:47:00.002+02:00

Man har fått jobb. Jorå. Och det var inte jag som klöste på dörren.

Nej, jag blev uppringd och tillfrågad. Sånt ger ett visst stuns i stegen.

Dessutom är det första gången jag förhandlar mig till ett och annat, för att inte tala om en lön som är helt ok.

Betald parkeringsplats i tjusigt p-hus, traktamenten, resetillägg, bärbar dator och ett piffigt head set till min nya telefon.

Och när det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked eller i det här fallet inte tid. Allt arbete jag lagt ner på att skaffa jobb under sommaren gav resultat NU när jag redan fått ett ett. Tre stycken trillar in på två veckor.

Nu måste jag erkänna att detta är ett projektjobb så om fyra månader står jag där igen men ändå. Jag är glad.

Det är så trevligt att kunna hasta omkring och se upptagen ut med vinden i håret och hela tiden säga, Ah du, jag har inte tid! Och att packa väskan med viktiga papper innan man går hem och sucka om att man har sååå mycket att läsa ikväll. Samma känsla som när jag som tolvåring fick gå på stan själv för första gången. Ville ha bussbiljetten mellan tänderna för att alla skulle se att här var en tjej som åkt buss på egen hand, utan mamma, och som hade skor med lite klack dagen till ära.

Den känslan försvinner visserligen och man börjar planera för all ledighet man skulle kunna ta ut men just nu, just idag är det en underbar känsla.

What´s it all about...

2008-08-12T16:30:00.002+02:00

Eat - jajamensan.

Survive - jag gör mitt bästa.

Reproduce - jag har ett bevis.

Ja, då så.

När din hund sabbar ditt stora ögonblick

2008-08-11T08:55:00.001+02:00

I don´t have a dream - det mindre kända talet

2008-08-11T06:26:00.007+02:00

Nu har jag varit upp sedan klockan fyra på morgonen. En natt då kroppen skriker efter sömn men hjärnan säger nej.

Vad ska det väl bli av mig? Ja, det är inte bara jag som ställer den frågan.

Alla jag möter undrar om jag fått jobb ännu och jag ruskar halvskamset på huvudet. Mest för att man bör se stukad och ödmjuk ut som arbetslös annars tror folk inte att man vill stå till arbetsmarknadens förfogande vad gäller ALLA jobb och i HELA Sverige.

-Något måste du väl vilja?! Är en vanlig fras som kan sägas med väldig variation - krävande, anklagande, påhejande, uppmuntrande och elegant nedlåtande.

- I don´t have a dream! börjar jag.

Inte lika berömt som M L Kings tal men ett som jag skulle kunna hålla med bara några få stödord på lappen.

Tro nu inte annat än att jag är lite besviken på mig själv. Kanske är det både erfarenheten och åldern som hoppat upp och bitit mig där bak. Jag vet att inga jobb är coola och roliga jämt, som jag förr kunde tro. Jag har också nått en självinsikt om mina begränsningar vilket inte var mitt mest markerade drag tidigare.

OM, låt oss säga, jag vann 20 miljoner eller bara hittade samma summa som ett gäng rånare tappat (ja, ja låt det hända!) så skulle jag med säkerhet kunna drömma stort och grandiost. Det känner jag på mig.

Jag skulle kunna vara en evig student som läste allt underbart jag vill lära mig mer om. Eller resa runt med Michael Palin. Eller få vara Stephen Fry´s assistent. Eller plötsligt bli roman-begåvad och kunna skriva en bok. Varför inte få de där miljonerna och åka runt och göra dokumentärer ihop med de begåvade. Eller...

Hmm...I might have a dream.

Orgasmdagen kom och gick

2008-08-10T11:57:00.000+02:00

Den åttonde augusti firade orgasmdagen 10 år. Grattis på tioårsdagen så här i efterskott.

Själv kände jag inte till den. Dagen alltså, inte själva orgasmen.

Enligt Aftonbladet så instiftades den av konstnären och aktivisten Alexander Hirka 1998 åt dennes flickvän. ( Å tack älskling - en orgasmdag till min ära! Det visste jag inte ens att jag önskade mig!)

Ylva Franzén, erotikpedagog, uttalar sig i tidningen och passar på att tala om att hon minsann själv instiftat Den nationella orgasmdagen för sex år sedan. Hennes dag ska firas första fullmånen efter midsommar eftersom kvinnors orgasmer påverkas av månen. (och inte av männen alltså - nota bene)

"– Då kan man gå ut i sommarnatten och älska i naturen. Vi är naturromantiker så att älska på ängen, stranden eller i skogen, det känns skandinaviskt. ", säger Ylva Franzén enligt Aftonbladet.

Då får det nog vara för mig. Att göra det på dessa platser innebär bara myror/fästingar överallt, sand i häcken och blåmärken på ryggen alt. knän. Kanske är jag ingen äkta skandinavisk naturromantiker, vad vet jag.

Orka! som dottern så kärnfullt säger.

Badkrukans revanch

2008-08-09T14:04:00.000+02:00

Min hund är till största delen en engelsk jaktlabrador med en skvätt kelpie.

Det som kännertecknar jaktlabradorer är att de är ena jäklar på att simma i alla typer av vatten, vid alla årstider, där de alltså ska hämta något byte eller så.

Detta står mycket tydligt i rasbeskrivningen.

Den har inte Muffin-hunden läst. Inte noga i alla fall.

Det tog större delen av sommaren att få henne att doppa mer än magen. Med glödande entusiasm kastar hon sig ut efter pinnar, bollar och badande barn för att tvärstanna när vattnet når yttersta pälsen under magen.

Så helt brutalt släpade jag med henne ut en varm och solig dag. Hundar kan prestera väldigt olyckliga ansikten och hennes vackra ögon uttyckte ren skräck. Då det var 28 grader i luften och så hett att hon bara flämtade tyckte jag ändå att hon borde svalkas av. När jag släppte greppet om henne gjorde hon en akrobatisk vänding på ytan (tro mig) och slog tassar runt halsen på mig som en baby medan baktassarna klöste sig upp längs mina tunnhudade lår och trasslade in sig i baddräkten.

Med mina kvarvarande krafter försökte jag fly in mot land men den ynkliga hunden var snabbare. Som en frustande säl kastade hon sig helt enkelt upp på min rygg och med klorna väl förankrade i mina delikata axlar åkte hon snålskjuts in till stranden.

Blodig och upprörd var jag redo att dränka henne.

- Har du inget jäkla badvett, din hårboll! Du är en labrador! OK!

Hunduppfostran går till stor del ut på att inte ge sig och absolut inte när man väl dragit igång något så efter att ha satt på en skyddande T-shirt gjorde jag om allt ihop men denna gång crawlade jag blixtsnabbt ifrån henne efter utförd dumpning.

Som ett litet gult Loch Ness-monster pustade hon iland.

Någon klok har sagt: Be careful what you wish for. You might just get it. Och mycket riktigt.

Nu går det inte bada utan att den gula hunden kastar sig i och högljutt simmar ifatt en för att sedan, sin nyutvecklade vana trogen, slå tassarna om halsen på en och med klorna hålla sig fast.

Och hon simmar snabbt.

Barnet skriker, min mor väser och jag svär. Vi ser ut som ärrade krigare efter varje bad.

Hunden däremot, verkar rätt nöjd.

Hopps...

2008-08-08T00:41:00.000+02:00

Kolla vilken smaklös mall jag hittade i mitt uttråkade tillstånd.
Rosa. Jätterosa.

Boktips tack

2008-08-08T00:35:00.001+02:00

Mitt i natten och jag kan inte sova.
Har läst ut allt jag kunnat lägga mina små svettiga fingrar på.
Är det någon beläst själ som har några boktips till mig? Bloggkompisar, visst har ni något?!

Tack på förhand.

Vådan av uppväxtens ordförråd

2008-08-08T00:07:00.000+02:00

Under hela min uppväxt använde mina föräldrar ord som säkert satt som handen i handsken på 30-talet men som fick mig att låta som en karikatyr på pilsnerfilmsskådisar på det rebellmysiga 70-talet.

Jag tvingades säga mor när klasskompisar i utsvängda v-jeans kom undan med morsan. Själv var jag klädd i knästrumpor, kjol och märkliga polotröjor.

Det tydligaste exemplet av denna påverkan är kanske när jag åkte bak på pakethållaren på min mosters cykel i långsam mak på landsvägen till hennes hus. Plötsligt dyker en ung man på moped upp brevid. Han blottar sig och skriker för full hals:

- Ska ni med ut i skogen och knulla!!

Min moster tar till några väl valda kraftord och den ivrige gossen far iväg så fort en moped kan gå. Kvar sitter jag mycket fundersam och piper:

- Varför ska vi ut i skogen och knalla? Vi har ju cykel.

Jag vill bara tillägga att idag hade jag fattat direkt.

Bilder på...

2008-08-07T21:22:00.000+02:00

...min hunds konstiga sovställning och...

hennes stora nos.

Fattar du nu då??

2008-08-06T17:35:00.001+02:00

Ibland kollar jag på de amerikanska listorna över film och tänker att den ska jag försöka se när den kommer till Sverige. Så när jag såg "The Stranger Inside" skvatt det till i min luddiga hjärna och det slog mig att så hette den väl inte - eller.

"The brave one" på orginal alltså. Filmbolaget har med andra ord översatt en engelsk titel till en annan engelsk titel. Hyser de en misstanke att de sexfixerade bimbo-svenskarna inte fattar en titel som "The brave one"?

Med samstämda nickningar klämmer vi fram ett -Aha, inuti Jodie Foster finns liksom en främling som får henne att göra elaka saker. Det är ju inte hon som är sån där, utan främlingen. Puh! Nu är vi med!

Man skriver om fel ämne så klart

2008-08-06T17:20:00.000+02:00

Vad är det för fel på svenska folket?

Alternativt, vad är det för fel på mig?

Kolla de mest sökta termerna. (heter det verkligen termer??)

Sexnovell, sexblogg, bara sex och så swingers?! Bloggar dom? Swingers:arna? Och hur ser det ut i så fall?

Äsch, jag vill inte veta.

Och så stackars Magnus Uggla på stolt fjärde plats. Undrar hur han tar det.

Är det ok att komma efter sexnovell, sexblogg och sex? Känner man att Jo, det är klart att svenska folket har andra intressen här i livet och jag kom ialla fall på fjärde plats och det före swingers. Hur jämt skägg var det?

Å andra sidan kan det vara att jag har spenderat lite mycket tid framför datorn.

Utmaning

2008-08-06T11:39:00.000+02:00

Göran, om jag fattat det hela rätt ska jag alltså ha följande rubrik:

Sex mer eller mindre underliga saker om mig själv

1. Jag har ett evigt sjå med att komma ihåg hur gammal jag är. Inte av fåfänga utan för att jag glömmer småsiffrorna - jag kommer alltså ihåg att jag är över fyrtio men inte alltid hur mycket över. (och det tar väldig tid att räkna ut det med start från födelseår)

2. Jag är, vad min bror kallar "alternativintelligent". Det betyder att jag ibland kan fatta rasande svåra sammanhang, vara väldigt vaken och alert för att sedan inte kunna varken gångertabellen, väderstreck eller att hitta hem från min egen trädgård.

3. Jag kan inte existera utan mitt Lypsyl (eller annat fungerande läppsmets-märke)

4. Om jag läser deckare eller andra spännande böcker där saker envisas med att lösa sig först i slutet läser jag alltid slutet först.

5. Jag har trots att jag alltså varit gift, har barn och är över fyrtio bara varit sambo i endast tre år sammanlagt - då räknar jag alltså ALLA mina relationer.

6. Jag önskar mig ofta saker som jag vet att jag egentligen inte vill ha tex ett stort umgänge, en romantisk relation, fler barn, ett stort hus och ett chefsjobb.

Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna. Till slut väljer bloggaren tre nya bloggare och gör en lista av deras namn... Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras blogg för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Breast enlargement e-mails

2008-08-05T15:05:00.000+02:00

Ca:nYo:uLea:veMeAl:one:I´mQu:iteH:ap:pyWit:hMyBre:astThe
Wa:yIt:Is:AndEv:enIFIWasn´tD:oYouRea:llyThi:nkI´dWant:Them:ToGetC:ut
OpenBySo:me Ba:sta:rdSpamme:rs???

Plastkoperationer för husdjur

2008-08-05T14:20:00.000+02:00

Det är olagligt i Sverige men att kapa av bitar på husdjur är poppis i det förnuftiga, eftertänksamma och balanserade landet USA. Veterinärer från till exempel Carlifonien påpekar att det till och med finns fördelar med ingreppen.

Drar man ut klorna på katten kan den inte förstöra möblerna och undviker därmed att dra på sig sina ägares ibland handgripliga ilska. Jamensåklart.

OCH om man kuperar svansen på hunden kan inte, enligt American Kennel Club, "people grab the dogs tail". Just så, efter som den inte har någon då.

Hundar kan till och med bli "debarked" genom att man tar bort två små veck av vävnad på båda sidor av strupen. Det är när dessa veck möts som standardhunden får fram det där vovvandet som vi förknippar med just hundar. Snippa bort vecken och när Fido försöker skälla presterar han bara en viskning, lite som ett skall från väldigt långt håll, trots att han står (håll i dig) precis brevid.

Självklart finns det ingen som gillar en konstant skällade hund men en spöklig viskning, som låter som om den gamle gossen står två kvarter bort, känns inte som ett steg i rätt riktning. Och att ta bort klösigheten från en katt är väl ändå att stuka deras själ.

Däremot skulle jag gärna göra en liten röstjustering på min arbetsförmedlare. När hon talskriker får jag samman rysningar som jag fick av att skära maten på mina föräldrars bruna 70-tals tallrikar från Höganäs. En högst obehaglig känsla.

Säljande kampanj eller?

2008-08-05T13:20:00.000+02:00

Satt uttråkad hos tandläkaren med tungan slingrande över tänderna. De känns kleniga trots idogt putsande men det kan vara på grund av min tungas vanliga förmåga att överdriva.

Håglöst plockar jag upp en tidning och läser gamla nyheter med visst intresse. På något sätt är gamla nyheter också nyheter för mig för jag glömmer så fort. Och där på en helsida kikar en mycket ung Karolina Klüft ut över världen med texten "Retad" under.

Det var bara kändisar i den där kampanjen, ganska många sportisar om jag inte minns fel och här kommer min tolkning:
"Jamen alltså, om jag inte blivit så mobbad i skolan hade jag aldrig kunnat springa så fort" - Karolina KlÜft -

Vilken person som helst med alla hästarna hemma kommer att tänka; Coolt! Var kan man få tag i sådana där mobbare - jag vill ha en!

Framgång - här kommer jag.

Snart tillbaka

2008-07-18T18:47:00.000+02:00

Är på en sponsrad halvsemester genom landet.

Barnet, hunden och jag är i Söderköping som är så gulligt att man blir misstänksam. Åk dit!

Har vandrat genom Getåravinen och varit på museum i Norrköping.

Ibland är livet välsignat och små glada gråsparvar flyger en rakt i munnen fast man inte ens vågat be om det.

Nu ska jag snart tillbaka till verkligheten. Men det är en annan historia.

Tedags för dystra själar

2008-07-09T11:22:00.000+02:00

Aldrig får ens självförtroende så på nöten som när man ska söka jobb. Det är som att flitigt försöka få in sin runda plugg i de fyrkantiga hålen på brädan för barn mellan 1-3 år.

Min tjusiga och alldeles lagoma projektanställning fick ett hastigt slut när EUs partnerskap i mitt län sa nej till hela projektet. Hade de tyckt att det var kasst och förfelat hade jag kunnat leva med det. Men icke då. De kostade till och med på sig att både skriva och ringa för att tala om vilket superbt projekt det var och därför ansåg att det skulle införlivas i ordinarie verksamhet. De sista orden är direkt citat så ingen tror att jag i onödan krånglar till något.

Med fyra dagar på mig att blåsa av allt vi förberett i två år var jag som en medelålders man dagen före julafton. Jag var så effektiv i att städa bort mig själv att jag slängde det som inte skulle slängas och tog med lite hem som inte skulle hem tex mitt fina röda hålslag.

Arbetslös. Bidragstagare. Det är jag.

Klart man blev glad när det visade sig finnas nära 700 lediga tjänster inom ett rimligt resavstånd. Men säg den lycka som varar. Inte mer än två av dessa kunde jag söka. Inte för att jag sitter på mina höga ponnies utan för att alla de andra krävde utbildningar och kunskaper jag inte har.

Därmed bekräftades vad arbetsförmedlingen påstår:

Det råder inte arbetsbrist i Sverige just nu utan en kompetensbrist.

Suck och dubbelsuck.

Nu söker jag över hela landet officiellt och från Stockholm och ner inofficiellt.

Jag har inte riktigt klagat klart. OM jag skulle få ett jobb "på annan ort" ska huset säljas och barnet byta skola och alla som kan rycka in då barnet är sjukt lämnas bakom. Så även barnets far.

Man kan tycka att det är lite hårt. Att tvingas flytta ifrån sin far då mamma inte får jobb där man bor (än). Barnets far, som är engelsman, jobbar största delen i just England och när han är hemma är det under veckorna. Om jag bor i tex Skåne när ska då barnet träffa honom?

Detta tar man ingen hänsyn till på arbetsförmedlingen. Försöker man ifrågasätta trumpetar förmedlaren med en märklig glimt i ögat: Alla jobb i hela landet annars drar vi in a-kassan.

Missförstå mig rätt; Jag vill jobba. För se jag är inte skapt för en drönartillvaro. Istället för att skriva en bok, måla akvareller och fortbilda mig sover jag onaturligt länge, löser korsord och ser mer TV än vad som kan vara nyttigt för en liten tant som jag.

Så med en kopp te i handen scrollar jag jobb upp och jobb ner och är en smula dyster.

En annan gång kanske...

2008-03-31T15:17:00.000+02:00

Känn dig själv och bli besviken.
Så är det ganska ofta för mig.
Och denna gång gäller det bloggandet. Tycker inte jag får till det riktigt. Jag blir bara tråkigare och tråkigare. Dessutom har jag inte fantasi och ork att göra det så ofta som krävs. Om det ska bli någon ordning med det hela alltså.

Därför har jag beslutat att ge upp ett tag. Jag driver mig nämligen halvt till vansinne på kvällarna då jag stressar upp mig för att jag inte skrivit på ett tag. Det är också då jag kommer på vad jag ska skriva men glömmer det till nästa morgon.
Det blir svårt att slita sig från mina favoriter för det har varit kommentarerna som gjort att jag velat fortsätta. Ack att bli sedd en smula – vilken sötma.
Naturligtvis kommer jag fortsätta läsa mina favoriter. Dom får INTE sluta.

Borta ett tag

2008-03-19T11:50:00.000+01:00

Dags att fira påsk på annan ort.

Glad påsk!

Jag vill dö

2008-03-17T15:44:00.000+01:00

Jag är helt röd i ansiktet. Helst vill jag lägga mig ner och dö.
Det är så pinsamt att jag knappt kan andas.

Skulle skicka ett litet rart sms till min dotter och skrev;
Jag älskar dig! Du är bäst i världen.

Osså skickar jag det till min bankman.
Fatta! I trycksekunden visste jag vad som höll på att hända men det var för sent.

Han skrev tillbaka:
Fint men räntan är den samma i alla fall.

Jag skrattar inte. Varför händer detta mig. Jag var ju inte ens full.

Lite ledig vill man ju vara

2008-03-13T13:58:00.000+01:00

Min mor har blivit smygreligiös. Smyg och smyg förresten. Hon är nu med i något som heter Alpha-gruppen där religion och bibeln diskuteras. Inte hur som helst får man tro då det sker i Pingstkyrkan, men diskussion sägs vara tanken.

Jag blir superirriterad. Tanten tror på det som står i bibeln och är det något som driver mig uppför väggen så är det just det. Hur någon vettig person kan tro att en bok ihopsatt av ett gäng män under olika tidsperioder representerar något ”gud” ska ha sagt övergår mitt förstånd. Tycker det är lite pinsamt att min mor glider iväg åt det hållet och vi ryker nu ihop titt som tätt.

- När fan blir gammal och så vidare, väste jag förra veckan och sen pratade hon inte med mig på flera dar.

Men nu var det inte detta som jag funderade över just idag. Nej, jag satt och tittade igenom kalendern och gottade mig åt att det ändå blir lite lediga dagar denna vår då det slog mig.

OM det inte vore för att folk trodde på gud så skulle vi mista nästan alla långhelger och röda dagar. Jag menar arbetarrörelsen har gett oss en, säger en dag och nationaldagen är väl också röd numera. Det innebär att jag så att säga åker snålskjuts på gudstron.

Kanske ska jag gapa lite mindre i fortsättningen. Kanske påpeka att religionsfrihet är av godo och att vi kanske borde ta och respektera andra religioners högtider också. Kollektivt då förståss.

Utvecklad social förmåga

2008-03-12T13:39:00.000+01:00

Idag på fikat:

Han: Snygga glasögon. Du ser väldigt intellektuell ut i dem.

Jag: Hurra! Jag har uppnått önskad effekt.

Han : Fast det visste jag ju att du var.

Jag: Tack, smicker kan ta dig hur långt som helst.

Han: Verkligen? Vad gör du på lördag?

Här skrattar han lite skämtsamt som jag uppfattar det så jag skrattar med.

Han: Hm ja, var brukar du gå när du går ut.

Jag: Mest på puben. Lasse Brandeby och jag har nämligen samma dansstil.

Han: Men om du dansar med någon som är bra kan du säkert. Jag har dansat rätt mycket.

Jag: Kul. Jag kan på sin höjd hoppa runt till It´s Raining Men.

Han: Brukar du gå på After Work då?

Jag: Kunde jag skulle jag gå på Before Work.

Han: He he. Vad gillar du att göra annars när du har tid över?

Jag: Tid över? Känns som ett okänt begrepp i mitt liv just nu.

Han: Jaha…okej. Vi ses sen på fikat då.

Jag ler varmt mot honom för det är en snygg och rar gosse och går mot mitt kontor när favoritkollegan hinner i fatt mig.

Favoritkollegan: Gillar du inte honom?

Jag: Jodå, varför undrar du?

Favoritkollegan: För att det är tredje gången han försöker bjuda ut dig och du bara duckar och fintar.

Tredje gången?
Duckar och fintar?
Nu undrar jag. Är det någon som läser in en utbjudning i ovanstående konversation? För är det så, har jag tappat ännu en social förmåga.

Lite för bråttom?

2008-03-11T15:29:00.000+01:00

Jag är för att saker och ting utvecklas och går framåt, det är jag, men med vissa saker undrar jag om de inte hade lite bråttom, förivrade sig en smula.

Det kan vara jag som är dum i huvudet också. Man måste vara öppen för den möjligheten, men alla kontokortsläsare där ute – visst är det väl något märkligt?

Man drar kortet med magnetremsan till höger, vänster, från sig och mot sig och det är olika hela tiden. Man anar att personalen tröttnat på att tillrättavisa kunderna titt som tätt för där sitter små knöliga, flikiga lappar klistrade på de modernt utformade kortläsarna, som de ritat alldeles själva.

Det blir ändå inte alltid enklare då för man måste stanna upp och försöka koda av lappen och de små ditritade pilarna i förhållande till sig själv. Så jag försökte få upp hastigheten i att dra kortet blixtsnabbt i alla variabler vilket inte funkar för kortläsaren måste ha lite tid på sig att tala om att kortet satts i åt fel håll också.

Kan man få upp folk till månen borde kanske detta också gå att lösa?

Om man verkligen ville alltså.

Hjälm - det känns tryggt

2008-03-11T14:42:00.000+01:00

Fick lite bilder skickade till mig för ett jobb.

Nu är jag fixerad igen. Vid fel saker.

Kan någon tala om varför den här killen har hjälm?

Fallskärm - japp, jag är med!

Men hjälm?

Tveksamt

2008-03-07T17:00:00.000+01:00

Det är skönt att åka taxi ibland.

Man känner sig lite lyxig, sådär: Jag-behöver-egentligen-inte-men-jag-har-råd-så-jag-gör-det-ändå-slösaktig.

Man sitter där och har det behagligt hela vägen hem...Men...Sen kommer man fram och ska betala - taxametern har stannat på 173 kronor och man lämnar fram två hundralappar.

Taxichaffisen gör alltid samma sak:

1. Pillar och donar i sin stora plånbok.

2. Plockar till slut fram en tjuga som han sakta lämnar över.

3. Börjar pilla och dona i myntfacket.

4. Det här verkar jobbigt för stackarn, att få tag i sju kronor i mynt är inte lätt.

5. Efter absurt lång tid plockas en femma fram.

6. Efter ytterligare letande kommer de återstående kronorna fram och lämnas över.

Nej! Jag tänker inte ge dig 27 kronor i dricks!

Nej! jag tänker inte ens ge dig 7 eller 2 kronor i dricks!

Varför ska man ge dricks i taxin? I bästa fall har de kört rätt väg, inte pratat en massa och stannat på rätt ställe. Man skulle kunna säga att de gjort sitt jobb. Varför ska man få dricks för att bara göra sitt jobb? Å inget extra.

(bakades dessutom inte dricksen in i avgiften för några år sedan?)

Hur mycket extra service kan man få i en taxi? Nej, svara inte på det förresten.

Med svenska taxipriser är det som om man skulle ge dricks till expediten på systembolaget. Dom kan i alla fall sina grejer.

I taxin jag åkte med hade killen GPS och i vanliga fall får jag tala om hur man kör hem till mig.

När jag gör små jobb vid sidan om, får jag betalt exakt beloppet på fakturan hur trevlig jag än är. Aldrig någon som sticker till mig en extra tjuga med en blinkning och ett: Där fick du till det.

Matte jag kan förstå

2008-03-07T13:32:00.000+01:00

This equation should be taught in all math classes!

From a strictly mathematical viewpoint it goes like this:
What Makes 100%? What does it mean to give MORE than 100%? Ever wonder about those people who say they are giving more than 100%? We have all been to those meetings where someone wants you to give over 100%.

How about achieving 103%? What makes up 100% in life?

Here's a little mathematical formula that might help you answer these questions:

If:A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z is represented as:1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26.

Then:H-A-R-D-W-O-R-K 8+1+18+4+23+15+18+11 = 98%

and K-N-O-W-L-E-D-G-E 11+14+15+23+12+5+4+7+5 = 96%

But, A-T-T-I -T-U-D-E 1+20+20+9+20+21+4+5 = 100%

And, B-U-L-L-S-H-I-T 2+21+12+12+19+8+9+20 = 103%

But, look how far ass kissing will take you.
A-S-S-K-I-S-S-I-N-G 1+19+19+11+9+19+19+9+14+7 = 118%

So, one can conclude with mathematical certainty that while Hard Work and Knowledge will get you close, and Attitude will get you there, it's the ;BullshiT and Ass kissing that will put you over the top.

Lite småkul i alla fall.

Slöseri med tid

2008-03-06T12:29:00.000+01:00

I min dagstidning har de ett litet hörn med seriestripar som jag lätt tvångsmässigt läser varje dag. Med tyngd på det där med tvångsmässigt tragglar jag mig även igenom Fantomen med daglig frustration.

- Hm, mumlar jag till mig själv, var den där mannen med igår och i så fall varför? Vad var nu hela konflikten om igen? Varför är Fantis helt plötsligt på flygplatsen?

Så skuttar jag iväg till återvinningskorgen och rafsar runt. Man blir inte mycket klokare av en veckas skörd. Det är för fragmentariskt.
Vem kom på att dela upp en hel serietidning i små trerutorsdelar? Vem har hårddisken att lagra storyn från dag till dag?

Inte jag! (räcker upp handen) Om de tror att Fantomen fungerar som en cliff-hanger har de missuppfattat konceptet totalt.

Släng in Nemi, Lindström och Stenmarker och jag kommer bli en ofrustrerad tidningsläsare. Eller inte.

Om att bränna saker...

2008-03-04T14:12:00.000+01:00

Just idag för 42 år sedan fick John Lennon till sin senare så berömda mening om att Beatles var mer populära än Jesus.

Mer precist sa han det som en del i en intervju i London Evening Standard:

"Christianity will go. It will vanish and shrink. I do not know what will go first, rock 'n' roll or Christianity. We're more popular than Jesus now. Jesus was all right, but his disciples were thick and ordinary."

Nu tog det faktiskt fem månader innan citatet hamnade på förstasidan på ett Amerikanskt tonårsmagasin men sen tog det hus i helvete, för att uttrycka sig lite slängigt. När de religiösa i USA fick sniff på det hela fanns det ingen hejd på hur många skivor och annat som skulle brännas offentligt.

Känner vi igen det här eller? Att det ska brännas saker i religionens namn? Danska flaggor till exempel. Men hela svenska folket blev inte rädda för amerikaner. Vad jag vet, ska tilläggas. Troligen rycktes det då på axlarna och man förundrades vad amerikanska (religiösa) extreminister kunde hitta på.

I augusti fick Lennon be om ursäkt och blev förlåten av självaste Vatikanen, gu´ bevars. Jag gillar dock hur han avslutade hela historien när han senare skrev:

"I always remember to thank Jesus for the end of my touring days; if I hadn't said that The Beatles were 'bigger than Jesus' and upset the very Christian Ku Klux Klan, well, Lord, I might still be up there with all the other performing fleas! God bless America. Thank you, Jesus."

Kanske ett tips till konstnärerna där ute…

PMS

2008-03-04T09:34:00.000+01:00

Ibland känner jag för hormoner som gemene dumbom måste ha känt för bakterier under 1800-talet. Man har hört att de finns men man kan inte fatta att något så ytte-pyttigt kan ställa till med sådan oreda.

Med stormsteg, eller kanske snarare med stormiga steg, närmar jag mig DEN tiden i månaden. Det brukar börja med att jag blir väldigt ful. Dagarna då jag ändå ser hyfsad ut när jag granskar mig i hisspegeln är förbi. Där står nu en blekfinnig tjockis med stripigt hår i en out-fit för hemlösa.

Nästa steg är att jag börjar gråta när jag ser Extreme Home Makeover och det på ett sätt som skrämmer hunden. Lusten att döda eller att åtminstone väsa fram alla svar är också ett tydligt tecken. Och så en morgon som den här verkar en chokladkaka vara en sammansatt och korrekt frukost. Speciellt när nu alla ändå har vänt sig emot mig.

Tydligt tecken förresten. Det kommer som en överraskning varje gång. Allt ovan bara sköljer över en och varje del känns helt sann – det är verkligen så och har INGET att göra med hormonsvängen. Absolut ingenting! Den som vågar antyda något sådant ska vara glad om de överlever så länge att de hinner avsluta meningen.

När man så har gjort sig osams med halva omgivningen och sårat barnet in i själen är allt över och man glädjeskuttar fram i tillvaron igen. Då är det helt plötsligt obegripligt för mig att en och annan inte hunnit ställa om och glömma allt gammalt groll.

Å ljuva glädje att vara kvinna.

Hur märkligt är inte detta?

2008-02-29T12:20:00.000+01:00

Verkligheten överträffar alltid dikten. Det har jag lärt mig. Det innebär att jag nog är en smula godtrogen när människor berättar historier ur sitt liv för hur konstigt det de berättar än låter så har jag varit med om lika konstiga saker. På riktigt.

Nu har alltså något udda hänt igen. En av mina anonyma favoritbloggare är någon jag faktiskt känner på riktigt. Hur märkligt är inte det? Vad är oddsen att man hittar någon bland alla tusentals bloggar där man faktiskt känner författaren utan att veta om det?

Jag kan inte ta åt mig äran av att komma på att det förhöll sig så. Det gjorde hon - Albatrossen. Hon har alltid varit smart den flickan och en gång i tiden var vi bästa vänner. Vatten under broarna och allt det där, så vi har inte setts på ett antal år.

Själv har jag valt att vara anonym och inte berätta för någon om min blogg. Jag vill nämligen kunna skriva vad jag vill utan att behöva oroa mig för vad de jag känner tycker och tänker. Nu är jag inte det längre - anonym alltså - inte helt och hållet i alla fall.

Länge skrev jag utan att ha någon som läste eller i alla fall kommenterade det. Jag har mina favoritbloggar som jag läser varje dag och njuter av i fulla drag (de finns på min lista). Ibland lämnar jag kommentarer till dem för jag vill att de skulle veta att jag uppskattar vad de skriver. Lite egoistisk är det också för jag vill att de ska fortsätta skriva så jag får fortsätta läsa. Det är beroendeframkallande.

När jag först fick reda på att Albatrossen visste vem jag var blev jag helt iskall. Min första tanke var att då slutar jag skriva. Nu har jag djupandats lite och kommit fram till att det är lugnt. Får väl kamma till mig lite i texterna och lägga in en smula censur.

Tack för ditt mail, Albatrossen, det var fint formulerat och du har rätt. Ska svara så fort jag varit och badat tunna. Trevlig helg!

Gamnacken

2008-02-28T14:30:00.000+01:00

Var hos sjukgymnasten för jag har fått ont i nacke och axlar av allt framför-datorn-sittande. Efter lite klämmande sa han att jag höll på att få gam-nacke.

Gam-nacke! Vilket otroligt oaptitligt uttryck. Hmmm…men målande.
En gång i tiden fick jag komplimanger för min svanhals. Det kunde jag identifiera mig med.
- Fågel som fågel, säger favoritkollegan skadeglatt (och det ska komma från en kille som lekte mjölkande bonde som liten)

Nu ska jag göra mina sjukgymnastövningar flitigt. Varje dag.

(obs! Det är inte jag på bilden. Arbetsmiljöverket är de skyldiga...och har väl upphovsrätt också får man tro)

Synonymfundering

2008-02-28T14:05:00.000+01:00

Att en synonym är ett ord som betyder (ungefär) samma sak som ett annat ord - det vet alla (nåja). Men det där parantetiska 'ungefär' är i sammanhanget ganska viktigt, eller? För ibland undrar jag om det egentligen existerar rena synonymer?

I Stora Synonymordboken går att läsa att andra ord för darra bland annat är: Skaka, skälva, huttra, rista, gå i vågor, oscillera, svänga, vibrera, frukta, fasa, rysa, bäva, vara rädd, skimra, flimra, fladdra och hoppa.

Det säger sig självt att många av de där orden inte är direkt utbytbara mot 'darra'. Jag blir knappast så rädd att jag oscillerar, och inte skimrar jag på handen (fast det låter rätt vackert). Det vimlar av fasta uttryck och sammanhang där flera av ordet 'darras' synonymer inte går att använda. De avviker för mycket i betydelse.

Man måste minsann ta hänsyn till vilken stilnivå ett ord befinner sig på. Ta Ehuru och fastän som tycks ligga väldigt nära varandra i betydelse. Men se det går inte att växla mellan dem hur som helst. I en mer informell text, där man tycker sig ha nött sönder 'fastän', slänger man inte in ett 'ehuru' hur som helst. Stilnivån skulle rubbas fullständigt och läsaren skulle störa sig på ens byte till detta något stelbenta och lite viktigpettriga ord.

Är det då inte möjligt att hitta två ord som i mycket hög grad svarar mot varandra, i stilvalör och betydelse? Båda och bägge kanske? Och angenäm och behaglig - fast där känns väl

angenäm lite högtravande eller hur?

Sånt här kan jag fundera på när jag borde göra annat.

Fröken förfinad på date

2008-02-28T11:35:00.000+01:00

Jag älskar skillnader i kulturer och skulle jag välja utbildning idag hade jag valt antropologi. Nu har jag istället gjort små iakttagelser där jag kommit åt. Ändå är jag inte finkänslig nog att plocka upp vissa signaler när jag själv är inblandad. Något som blev väldigt tydligt på en date i USA för ett antal år sedan.

Kameramannen på TV-stationen där jag jobbade bjöd ut mig och naturligtvis skulle han hämta mig från lägenheten där jag bodde. På utsatt tid dök han upp med blommor inte bara till mig utan också till tjejen jag delade lägenhet med. Väldigt rart tyckte jag, satte blommorna i vatten och började gå nerför trapporna ut. Killen trängde sig förbi och jag tänkte att det var väldigt vad han hade bråttom. Visade sig att det var dörren han var ute efter och det för att öppna den för mig. Med ett leende och raska steg gick jag mot bilen för att återigen bli omkörd av honom som ville öppna bildörren denna gång.

Väl framme vid restaurangen rafsade jag efter handtaget på bilddörren när han fullständigt stressad kastade sig ut utan att få med sig bilnycklarna. Han rusade runt bilen och fick upp dörren sekunder innan jag hunnit ta mig ut på egen hand.
Här skrattade jag lite generat och förklarade att män i Sverige ytterst sällan öppnade några dörrar alls och att jag därför var lite ovan. Han verkade köpa det även om jag fick känslan av att han tyckte att det var mig det var fel på.

Kyparen pekade ut vilket bord vi skulle sitta vid och jag gled på höga klackar iväg för att slå mig ner. När jag precis ska lägga händerna på den stol jag tänkt mig tar killen tag i den och jag tänker att vill han sitta där får han gärna det och snor runt bordet och slår mig ner. På ena sidan står han snopet med utdragen stol, på den andra sitter jag och ler undrande.

Lite stelt början han konversera och undrar vad jag brukar dricka och jag talar om att vitt vin och öl är mina favoriter. Kyparen dyker upp och vår kameraman beställer ett litet glas vitt vin varvid jag snabbt beställer en stor öl. Precis som ni perceptiva gissat var alltså det lilla vinet till mig och kvinnorna i hans värld hinkade vanligtvis inte i sig stora glas öl till maten. Han fick själv sippa vin ur ett väldigt litet glas till middagen.

Hela kvällen kändes som en jobbintervju. Han frågade hur jag röstade, vilken religion jag tillhörde, vad jag tyckte om barn, om min inställning till droger och till och med vilket stjärntecken jag var och hur det gick ihop med skytten.
Hade varit ett veckotidningstest hade jag inte fått många rätt. Helt allvarligt trodde jag han skojade i början och svarade en smula ironiskt, skämtsamt och utan större eftertanke. Han skojade inte.

När middagen var över talade han om att det var lika bra att han körde hem mig då vi inte hade samma syn på mycket här i livet. Lite slokörad väntade jag snällt vid dörren för att visa att jag i alla fall kunde lära mig ett och annat.

På vägen tillbaka mot lägenheten tackade jag artigt och hoppade ut nästan i farten. Ibland kan man helt enkelt inte anpassa sig till kulturella skillnader.

Jag minns...

2008-02-27T14:37:00.000+01:00

Författaren George Perec har skrivit en bok som heter ”Jag minns” där han samlat privata minnesfragment. Han skriver: ”…vart och ett av dessa minnen handlar om något obetydligt, oväsentligt, fullständigt banalt, mirakulöst uppryckt och återfunnet”. Han menar att obetydligheter kan få betydelse genom den massverkan som uppstår då de läggs bredvid varandra. Mina är nedkastade som de flög i mig medan jag skrev.

Jag kommer ihåg att mina första träskor var svarta och hade förstärkning av däck under sulan. Det blev fina svarta streck i asfalten om man släpade fötterna.
Jag kommer ihåg att vi på gästtoaletten hade blodröda tapeter med mörka medaljonger som mönster och att toalettpappersrullarna hade små tyghuvor på sig.
Jag kommer ihåg John Blunds pipiga röst när han sa god natt alla barn.
Jag kommer ihåg att jag tyckte att Drutten var en smula mesig och att Gena fattade irriterande långsamt.
Jag kommer ihåg att man fick 100 harpluttar för en krona i kiosken och att man inte köpte lösviktsgodis utan bit för bit genom rutan.
Jag kommer ihåg att det fanns godis som hette tefat som smakade som oblat med syrligt pulver i.
Jag kommer ihåg att det fanns ett grönt tuggummi som var lite salt och hette Riff.
Jag kommer ihåg att våra inneboende barnflickor lyssnade på Beatles, hade minikjolar och luktade rök i sina långa hår.
Jag kommer ihåg TV-programmet Alias Smith and Jones och att jag alltid undrade vart Alias tagit vägen då jag trodde att det också var ett namn.
Jag kommer ihåg att tvillingarna jag lekte med som liten hade en pappa som jobbade på fabrik. Det var väldigt exotiskt där jag växte upp.
Jag kommer ihåg att vi på sommaren gick till en ladugård som låg kvar på en äng bakom villaområdet. Den hette Komtilmåttan – det lät i alla fall så.
Jag kommer ihåg att när mina föräldrar verkligen ville göra oss barn glada tog de oss till en korvkiosk och lät oss välja grillad eller kokt. Det var ett stort äventyr som på sin höjd hände en gång om året.
Jag kommer ihåg att vi tre syskon delade på en flaska 33 cl läsk på lördagen. ”Den ena häller, den andre väljer” var den stående kommentaren från föräldrarna.
Jag kommer ihåg när föräldrarnas goda vänner fick färg-TV. Vi satt som limmade och tittade på testbilden som då var en flicka med en nallebjörn i famnen – i färg!
Jag kommer ihåg att jag inte kunde lära mig klockan digitalt och skämdes för det. Det resulterade i att jag åter satt framför TV:ns testbild i evigheter innan det började för att inte missa barnprogrammen.
Jag kommer ihåg att läskflaskorna hade stanniolkorkar med små dragflerpar på sidan som alltid gick av och som man skar sig väldigt smärtsamt på.
Jag kommer ihåg att vi sjöng en psalm på morgonen i skolan under mina första år. Orgeln var konstant ostämd.
Jag kommer ihåg att vi alltid åkte till Danmark på semestrarna och det räknades då som att ha varit utomlands med stora bokstäver. Vi åt choklad på smörgåsarna för det gjorde man där.
Jag kommer ihåg att Disneyprylar var det som tände gnistan i en som barn medan föräldrarna pratade om dem som amerikanskt krims-krams.
Jag kommer ihåg att jag tyckte tecknade Sccoby-doo var väldigt läskig när den gick på sportlovsmorgonen.

Köpt intelligens

2008-02-27T11:49:00.000+01:00

När jag var liten ville jag väldigt gärna ha glasögon. Så gärna att jag fejkade huvudvärk i över en vecka, kisade teatraliskt och tjatade att få sitta längst fram i klassrummet. Jag såg dem lite som artificiell intelligens. Man såg helt klart smart ut i glasögon tyckte jag.

Det blev inga för optikern hittade så klart inga fel. Jag var dödligt besviken.

Så passerade jag fyrtio och bokstäverna dansade som berusade gråsparvar på en telefontråd och jag fick försökskanins röda ögon av att sitta vid datorn. För två veckor sedan var det därmed dags för optikern igen och den här gången var hon med på noterna. Det blev två par till och med – läsglasögon och glasögon till datorarbete. Mina första. Jag visades ut i butiken för att välja bågar.

Äntligen, tänkte jag, nu ska jag få se begåvad ut.

I det första paret såg jag ut som om jag gick i Obs-klass (så hette det på min tid). I sköldpaddsmönstrade såg jag ut som min farmor och i stålbågade smala som en snipig nazist i en amerikans film. De gröna fick mig att likna Dame Edna och i de röda såg jag ut som en transa. Inga par fick mig att se ut som en nobelpristagare. Besvikelsen sköljde över mig igen.

Här ska man äntligen få glasögon och så gör de inget för mig. Tja, förutom att jag skulle se bättre då och vad är det för vits med det – bara.

Fick ringa in min mor som har erkänt god smak och nu sitter jag med ett par fyrkantiga svartbågade på näsan. Inte såna som var moderna för några år sedan utan lite tunnare större. Om jag inte kände mig skulle jag gissa att jag jobbade som designer eller så. Men smart – njae.
Du ville ha glasögon och du fick det. Du är besviken.

Ett sant språkgeni

2008-02-26T10:42:00.000+01:00

Det finns många anledningar till att lära sig andra språk. Den mest självklara är så klart att man vill kunna kommunicera med sin omgivning. Hur skulle man annars kunna flirta med urbefolkningen till exempel?

Fast när det gäller just det exemplet kan jag argumentera med mig själv på ett ganska näsvist sätt. Jag tillbringade nämligen en hel kväll och natt med en fransman (helt gudomligt snygg) utan att förstå mer än bra, tack och hur mår du. Han pratade inte engelska och jag inte franska.

En annan bra anledning är att när man kämpar sig fram på andra språk lyckas man alltid säga något fel som senare blir väldigt roligt. Jag skriver senare för det är inte så kul just när man gjort ett misstag och alla brister ut i ett rått skratt och det tar en stund innan man fattat vad som gick snett. Nä, det är när det hela blivit en god historia som man klarar av att både skratta med och det högst.

När jag var tolv skickades jag på läger i Schweiz där engelska var språket som skulle tränas. Jag var fruktansvärt blyg där jag satt vid middagsbordet med två tonåringspojkar från Hartlepool, England och skulle äta ovanligt tjock spagetti. Det enda ord som jag fick fatt i var det tyska för tjock.
- Dick, mumlar jag och pekar ner i tallriken.
- That´s not a dick, darling, that´s spaghetti, säger den ena och så med en förklarande ton, she´s Swedish.

Några år senare är jag i farten igen. Denna gång ska jag förklara det svenska alfabetet för ett gäng på puben i Australien.
- And then vi have Ö, säger jag lite småviktigt.
- What does an Ö look like?
- Well, it´s and o with two pricks over, förklarar jag entusiastiskt.
- You Swedish people are so liberated, skrattskriker killen och jag avslutar raskt lektionen och kilar iväg efter en öl.

Man kan tycka att jag borde ha vett att tänka mig för med dessa och många andra liknande misstag i bagaget men jag har så förtvivlat bråttom när jag ska prata. Så när jag snackade bilar med min engelske exmake häromdagen var det dags igen.

- For my next car I want a fart-control, säger jag, that would be so handy.
- It truly would, säger han elakt, and how does that work more precisely?

Man är ju inte bara snygg. Man är ju begåvad också. Språkbegåvad.

Bada tunna...

2008-02-25T11:20:00.000+01:00

I helgen ska jag göra ett av mina sällsynta besök i verkligheten bland folk jag normalt inte umgås med. Och det under, för mig, besynnerliga former.

Jag ska bada i tunna utomhus med en arbetskamrat, hennes syster och kompis. Vi får som tur är vin också. Innan badet hoppas jag. Jag behöver all hjälp jag kan få för att mingla i en tunna iförd baddräkt med folk jag inte känner.

Varifrån kommer badtunne-idén? Kanske inte konstigare än att bada bastu på vintern och rulla sig i snön innan man rusar in igen. Eller att bada i isvak för den delen. Försöker föreställa mig hur det blir.

Med lite tur får man byta om inomhus medan man sveper vin i raskt takt. Sedan rusar man ut till en stor tunna med mycket varmt vatten upp till halsen. Kanske står tunnan inte mitt på den förbaskade gräsmattan till allmän beskådan för närboende grannarna. För mitt inre målar jag upp en bild av att vi sitter vända med utsikt över sjön (fortfarande med ett glas vin i handen) och att ingen i tunnan röstade på Carola förra helgen. Kyligt i luften och varmt i vattnet är ju en behaglig upplevelse på sommaren men nu i februari?

Sa jag att jag var tvungen att ha baddräkt. Huh! Som optimist kanske jag ska vara glad att jag inte ska ut i tunnan naken i alla fall. Det är i lägen som dessa som mina gamla alkisfasoner pockar på.

- Kom igen, viskar en inre röst, ta en rejäl slurk sprit redan innan du pallrar dig dit.

Någon som badat tunna som har några tips och råd?

Ett sort steg från utedass

2008-02-25T08:30:00.000+01:00

Så har vi då varit på sjukhus igen. Dotterns blodplättar vill inte gå i takt och hennes huvudvärk vill inte ge sig. En hel vecka med undersökningar och provtagningar och det något märkliga resultatet att de ändå inte vet vad som är fel. Nu är hon i alla fall något bättre och jag kan andas igen. Ska resten av året gå i samma stil vore jag tacksam om december kom fort igen.

När vi väl kommit ut i verkligheten igen till helgen passade vi på att hälsa på min kusin och hennes familj. Så fort vi fått av oss kläderna ropade hon upphetsat att vi måste följa med till toaletten för den hade de just renoverat.

Den var i toppskick det går inte att förneka. Där var krämfärgad sjösten, handfat omgiven av gotländsk sandsten, designade kranar, power bath och nersänkta halogenspots. Dessutom matchade alla tjocka frottéhanddukar inredningen och toalettpappret var doftsatt. Bara det!

Hela kalaset hade gått på runt 100.000:-.

Hur toaletter har kunnat klättra förbi många andra rum i huset och bli en statussymbol är allt en aning gåtfullt.

Kusinens yngste son följde oss i hälarna under visningen medan allt förklarades och såg sin chans att hjälpa till.

- Och här kan man faktiskt bajsa, sa han och lyfte stolt på toalettlocket.

Det tycker jag var en smula kul för lite symptomatiskt är det allt.

Om vådan att leka bondgård

2008-02-07T08:53:00.000+01:00

Satt bekvämt och hängde i min favoritkollegas besöksstol. Vi hade svävat från ämne till ämne och på något sätt halkat in på Onan i bibeln.

- Nu kom jag att tänka på något jag inte tänkt på på åratal, sa favoriten och stängde skrattande dörren.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att han nog skulle berätta något lite halvsnuskigt skämt och log förväntansfullt emot honom. Så börjar han berätta och han gjorde det med skratt i rösten och glimten i ögat.

När han var barn på 50-talet blev han varje sommar ivägskickad till sin moster på landet. Ljuvliga minnen där han lekte med sin jämnåriga kusin i skogen och på ängarna runt bondgården. Där fanns också en äldre pojke som var med då och då. Vid den här tiden var kollegan 8 år och den äldre killen kan ha varit runt 15-16. När han kommer hit i historien rynkar jag ögonbrynen och frågar varför en så gammal kille ville leka med dem.

Det visar sig att den äldre killen hade väldigt speciella krav på vad som borde göras om han skulle vara med. Det skulle lekas bondgård minsann. Först lade de, som man gjorde som barn, ner mycket jobb på själva byggandet av bondgården och när allt var klart var det dags för rollfördelningen. Äldst bestämmer som vanligt.

Kollegan fick vara bonde vilket så klart var högstatus i bondgårdssammanhang och han var mycket nöjd med sin lott. Kusinen fick vara häst och så valde då den äldre gossen. Han skulle vara ko.

Ko? tänkte kollegan, vilken tråkig grej att vara, men alla var ivriga att komma igång och intog sina positioner.

Vår lille bondes första jobb var att mjölka kossan. Kossan stod på alla fyra, utan byxor, och instruerade hur det gick till. Sen mjölkades det så länge att vår bonde fick ont i armen men som han sa:

- Då och då råmade han mycket trovärdigt vilket gjorde det hela mycket roligare, långa muuuuuu med inlevelse.

Tror jag det. Sättet han berättade det hela på gjorde att jag skrek av skratt.

- Undrar om han var bög förresten, säger favoritkollegan lite eftertänsamt efter en stund, själv fattade jag aldrig vitsen med den där leken.

När jag sedan skulle berätta historien vidare för min vännina blev hon helt tyst.

-Det är ju sexuella övergrepp för tusan, varför skrattar du!

Det fick mig att tänka efter. Kollegan verkade inte ha tagit skada. Han tog det för ett lustigt om än lite märkligt barndomsminne pojkar emellan. Å andra sidan var det väl ett övergrepp på sätt och vis. Nu står jag där och velar kring vad jag ska tänka. Själv fick jag aldrig chansen att leka ko men väl doktor med äldre kusiner. Det var ruskigt spännande som jag minns det även om man absolut inte ville att någon vuxen skulle komma på en så någon känsla av skam fanns där väl. Å andra sidan skulle jag inte vilja att min dotter agerade bonde en solig sommardag.

Hur ska man veta vad man ska tänka och tycka när det finns så många sidor av saker, sa fröken Lytén.

Nyttan av hundägare

2008-01-31T08:52:00.000+01:00

Vi fyller en funktion vi hundägare, för vem skulle annars hitta alla lik och annat.
Det är bara att läsa tidningarna för att se vem som är först på plats.
En av mina hundpromenadkompisar hittade en förfrusen pensionär straxt innan jul och hur makabert det än var så blev de anhöriga så klart glada att nu veta var han blev av.
Själv har jag plockat upp drygt 10 plånböcker och tre mobiltelefoner och som den fina människa jag är har jag sedan letat reda på ägarna. Det konstigaste jag hittat var en hel resväska med kläder, tandborste och skor i. I skogen. Sånt sätter myror i huvudet.
Roligast var nog när jag gick utmed havet efter en rejäl storm och där på stranden låg en flaskpost. Det var tre barn från England som slängt i den och jag skickade lappen till den adress de plitat ner. Några veckor senare fick jag ett vykort med ett glatt tack på.
Tappar du någonsin något be en hundägare i din närhet att hålla ögonen öppna. Det är ett ganska säkert kort.

Dejtlöst 5-års jubileum

2008-01-30T13:04:00.000+01:00

Idag är det 5 år sedan jag var på dejt senast. Det är lika länge sedan jag ...eh...såg en naken man. Och nej jag spelar inte för det andra laget, det är av andra anledningar. Å andra sidan är det inte ens ett beslut jag tagit. Jag vaknade inte upp en dag och sa till mig själv att nu lilla gumman har du gjort ditt i mansbranschen. Inte heller vill jag leva i celibat.

Nä, det är männen jag har svårt för. Killar är inga riktiga tjejer. Det är de inte. Och bör kanske inte vara det heller. På alla områden. Men det skulle vara enklare om de var det på några. Kan vara att jag har dålig smak vad det gäller män eller att jag kliver in i ett rum och genast attraherar The Alpha-looser men utan bitterhet kan jag säga att de flesta relationer jag haft stökat till mer än de tillfört. Jag längtar inte efter tvåsamhet och det är det som bekymrar mig.

Borde jag inte verkligen vilja hitta Mr Right eller åtminstånde Mr Right now? Jag är så jäkla nöjd att jag undrar om det är något fel på mig.

Och tänk om jag ångrar mig om några år och tänker att jag borde passat på medan bröst och rumpa inte hunnit kasa ner de där 15 centimetrarna alla talar om.

Hmmm. Kanske borde jag utsättas för lite frestelser som ett sånt där allergiprov där man testar reaktionerna på olika ämnen. Kanske jag då helt plötsligt kommer springande naken på torget med något brinnande i blicken.

Någon som har en bra man över för ett sådant experiment?

Vem har vi på tråden?

2008-01-29T08:07:00.000+01:00

Det är något fel med mig. Ja, eller det vet jag att det är men det här är ett fel som besvärar mig varje dag.

Jag klarar inte av när kreti och pleti ringer in till radioprogrammen och häver upp sina små röster. Ivriga tycker folk till om saker och ting eller så ska de berätta något obegripligt som tar oändligt med tid att förklara.

När programledarna säger: Då ska vi ta och ringa upp..., så rusar jag i vild panik genom kontoret för att sänka ljudet fullständigt. Sitter jag i bilen stänger jag av helt och hållet medan jag kalkylerar hur långt tid det kan ta för Olle från Vimmerby att förklara att månlandningen 1969 var en bluff. Sen kan man lyssna vidare tills det är dags igen.

Vad är det som driver folk att vilja vara zookorre (Radio Rix) tidigt på morgonen? Varför vill man tala om för Täppas att man har dåligt underbyggda åsikter som hör hemma på extremhögerns högerkant?

Jag ryser. Men jag förstår att problemet ligger hos mig. Ingen annan gör tjurrusningar mot radion på det sättet eller väser "men knip igen då!" så fort de små ivriga liven andas in.

Vad är det i min gipsade själ som gör att jag inte kan hantera det?

Vill jag veta?

Njae...

Betalt för att inte lyssna

2008-01-23T08:26:00.000+01:00

Det ringde mitt upp i matlagningen. Jag svarar lite stressat med tanken att be att få ringa tillbaka men det var en strumpförsäljare. Artigt avbröt jag för att tala om att jag lagade mat och inte hade tid. Han bara pladdrade vidare. Nya försök från min sida och han bara höjde rösten för att överrösta mig.

- Vet du, det skulle vara så mycket lättare att vara trevlig mot telefonförsäljare om ni lyssnade på en, sa jag.

- Du, jag har betalt för att inte lyssna på dig, sa han och tog fart igen.

Jag lade bara på luren för ärlighet varar inte längst när man är telefonförsäljare men det är onekligen ett intressant arbetssätt som jag tycker jag känner igen hos en hel del kollegor.

Jobbiga typer

2008-01-22T08:27:00.000+01:00

Det finns rätt många riktigt jobbiga typer. Dock har de det gemensamt att deras tajming är ofelbar.

Igår på en sketen, dyster måndag när jag verkligen inte orkade bry mig med mat, föreslog jag pizza när min mor hälsade på. -Nej, men herregud, du har ju fisk i frysen och så sveper vi ihop något gott till. Ta itu med grönsakerna du så börjar jag med att skala potatis. Dottern fick duka med underlägg, servetter och ljus för min mor äter inte "på ett slaffsigt vis" minsann.

Sen har vi dem som driver små privata kampanjer. Hungriga vandrade dottern och jag runt på det stora köpcentrat ihop med barnets far, mitt ex (engelsman). Så jag föreslog McDonalds. Snabbt, lätt, billigt och barnvänligt men icke. Nej, för McDonalds är amerikansk skit som skövlar regnskogar och är fackföreningsfientliga. Så det blev till att tackla sig ut, packa det gnälliga barnet i bilen, åka till riktigt restaurang och vänta trettio minuter på en dagens.

På jobbet har vi den självutnämnda småpolisen. Han dyker upp i dörröppning för att med viktig min påpeka att jag glömde släcka ljuset i mitt rum när jag gick hem förra veckan trots att det släcks automatiskt vid sex. Han låser mitt kontor när jag går och fikar med förklaringen att det finns tjuvar överallt trots att man behöver passerkort för att ta sig in här (och jag har aldrig med mig nyckeln så sen får jag irra runt efter någon som kan öppna).

Så har vi detaljernas drottning vid fikabordet. När hon ska berätta något får man veta allt säger allt och varje del är lika ointressant. Hon börjar gärna med vad hon och andra hade på sig vid tillfället och fortsätter som om hon höll på att diktera ett synnerligen tråkigt manus: Åh då sa han... Åh då sa jag...Åh då sa han.

I mitt stilla sinne tänker jag: "Ge mig gift att dö eller drömmar att leva.."

Lyss i dystra själar

2008-01-17T15:20:00.000+01:00

I DN delar Woody Allen med sig av sin muntra och spirituellt sökande livssyn. Så hör upp ni dystra själar, här finns några väl valda ord att klamra sig fast vid när nöden känns nära. Jamenellerhur?!

"- Några har större tur än andra inom ramen för ett mycket dystert scenario, där varje levande väser rör sig mot meningslös, evig förintelse. Somliga har fruktansvärda liv. Andra ett lyckligare. Jag har haft ett bättre, men till sist är det som första scenen i "Stardust memories": bägge tågens ändstation är samma skrotupplag.
Till slut hamnar vi alla på samma ställe, den fattige hemlöse som lodar runt på gatan och jag som lever ett bättre liv. Visst kan jag ha mer tur under en tid, men till slut försvinner vi båda, han försvinner, jag försvinner, planeten försvinner, stjärnorna försvinner, allt Shakespear eller Michelangelo har åstadkommit försvinner. Och till slut är ingenting kvar av allt kämpande, alla telefonsamtal, alla deal-memon och allt nonsens du varit sysselsatt med betyder absolut ingenting.
- Det är klart att det alltid finns ett nöje i detta. Om vi satt i koncentrationsläger tillsammans skulle du och jag kunna sitta och kura tillsammans i ett hörn för att vi hittat en cigarrettstump och dela 60 sekunders tillfredsställelse. Men det är vad det är. Vi är alla i samma usla läge, livet är en tragisk, meningslös. brutal företeelse. Universum är en kaotisk, våldsam plats och vi är bara en loska och sedan är det över."

Nu känns det redan bättre...

Å så får du massa pengar tillbaka.

2008-01-17T11:54:00.000+01:00

För ett år sedan blev jag erbjuden av ICA att få deras kundkort. Jag kunde fått ha dem som bank också men det tackade jag nej till. Med detta kundkort skulle jag få ICAs tidning Buffé och som kassörskan sa: Väldigt bra rabatt på allt jag handlar och mycket pengar tillbaka i form av värdecheckar.

Nej men vad piffigt, tänkte jag och fyllde i formuläret. Och visst har jag fått de där checkarna då och då på 25 kronor.

Igår kom ett årsbesked med uppgifter om hur mycket man handlat för på ICA och efter det prydliga siffror på hur mycket jag fått tillbaka i form av just värdecheckar.

28 747 kronor har jag handlat för (ok, jag är ingen trogen kund och handlar inte allt hos dem)

225 kronor i värdecheckar.

Mycket pengar tillbaka? Jamenhallå, jag handlar för nästan 30.000 pix och får lite över tvåhundra! Jag är värdelös på att räkna procent men många såna kan det inte vara.

Och jag som har sånt bekymmer med att komma ihåg att dra det förbaskade kortet och har orsakat kö när det ska dras i efterhand.

Tack ICA, tack.

Min dotter ska inte bli...

2008-01-17T08:22:00.000+01:00

....Schlagersångerska

Inte på grund av musikalisk snobbism eller för att hon då skulle tjäna mer än jag gör på ett år. Nej, det är hennes smak jag vill rädda. Som schlagersångerska kommer hon att vilja ha skinnsoffor i puderrosa, rökfärgade glasbord och manshöga porslinspantrar.

Playmate of the year.

Inte av moraliska skäl. Nej, utan för att de förtjänar att tvångsmatas med grädde och tvingas läsa Simone de Beauvoir tills de slutar hävda att det är feministiskt att vika ut sig.

Mellanstadielärare.

Inte för att det är underbetalt och otacksamt utan för att jag inte vill att folk ska somna varje gång hon öppnar munnen och att hon utan självinsikt ska berätta hur allt ligger till i världen.

Mitt förslag är omvärldsanalytiker.

Jag vet inte riktigt vad de gör men av namnet att döma ett intet förpliktigande yrke med tillbakalutad attityd. Där ute finns en värld som väntar på hennes små iakttagelser.

Retusch tack

2008-01-11T13:09:00.000+01:00

Trött. In i märgen trött.

Det blev lite sömn under lång tid och en nötande oroa som gör en livsbedövad.

Mitt utseende skulle behöva retuscheras lika mycket som Göran Perssons nylle på hans bok med lika tillrättalagd text (särskilt om tsunami-fasen)

Och mitt i allt var jag tvungen att snabbskriva ansökan klar till ESF-rådet och det snyter man inte fram i en hast. Varför tar jag alltid på mig att göra saker jag inte behärskar? Varför inbillar jag mig att jag måste säga ja till allt som kommer min väg? Och när jag väl säger nej, låter jag mig övertalas med rent naivt smicker som "Du är ju journalist så att få ihop texter som de här är ingen konst för dig"

Förklara då för mig varför det finns professionella EU-ansökan-skrivare som tjänar bra på just det för att det är SVÅRT!

Så här sitter jag på min lediga fredag och skriver om, håll i er, jämställdhetsintegreing för projektet och en handikappsplan. Precis mina specialområden - not. Allt på högtravad byråkratsvenska. Så mycket för alla års slit med att lära sig skriva kort och begripligt.

Tack bloggkompisar för stödjande kommentarer under en pissig tid. Trots att jag inte känner er blev jag rörd och stärkt.

Kawasaki syndrom

2008-01-08T08:17:00.000+01:00

Min dotter har haft Kawasaki syndrom.
Med ett sånt namn kan man tycka att det borde vara något med fart och fläkt men icke. Det har varit jätteläskigt. På annandagen fick hon feber och började må illa. Följande dagar (och nätter) tillbringade hon med huvudet i en hink allt medan kroppen bytte färg från engelskt blek till flammande röd. Scharlakansfeber tänkte jag och tog henne till vårdcentralen och läkaren höll med mig även om den diagnosen även om den tydligen blir allt ovanligare. Utrustad med antibiotika åkte vi hem igen men allt som svaldes ner kom upp igen med besked.

Under hela tiden pratade jag med otaliga sjuksköterskor per telefon och fick hur många råd som helst kring vad man ger kaskadspyende barn och hur man ger det. Inget fungerade.
På tredje dagen var både hon och jag helt slut och jag ringde barnakuten. När jag talade om att dotterns urin nu var helt brun och stank fick vi komma in men det var tjurigt kan jag tala om. När vi väl var på plats gick allt fort och vi hamnade på barnavdelingen och dottern fick dropp och antibiotika direkt i blodet. Hurra, tänkte jag, nu blir allt bra. Som ofta tidigare hade jag fel.

Fördel: hon slutade kräkas. Nackdel: Inget annat blev bättre. Som mest var febern uppe i 40,7 och då är man inte kaxig. Inte helt klar i huvudet heller. Det lilla livet svamlade och var helt i sin egen värld. Då kommer läkare nummer fyra i ordningen och han gissade på Kawasaki syndrom.

Ingen vet vad som orsakar syndromet men kännetecken är hög feber som varar mer än 6 dagar, utslag på kroppen och i munnen (smultrontunga), väldigt röda ögon (utan var) och klåda på händer och under fötter. Det finns säkert fler symtom men detta var vad dottern fick. Läkaren sa att det slår ut immunförsvaret och ger en inflamation i kärlen, speciellt i kranskärlen i hjärtat vilket är det stora problemet.

När vår läkare beslutat att gissa vidare längs den vägen gavs högdos gammaglobulin. Vid det laget var jag tacksam för vad som helst som kunde göra dottern bättre men halvvägs in i första flaskan (dropp) gammaglobulin fick hon kramper. Helt sanslösa kramper. Akutläkare kom springande och allt blev väldigt bråttom. Kramplösande gavs och behandlingen avbröts. Nya diskussioner och jäkla velande bland läkarna vad som skulle göras.
Man blir rädd när man ser hur beslut fattas inom vården. I alla fall denna gång. Efter ett visst mumlande ville de köra vidare med bara antibiotika trots att blodtester inte visat något bakteriellt. När jag talade om att utslagen faktiskt gett sig efter gammaglobulinet och att feber stannat nere det längsta hittlills (tio timmar) spärrade läkaren förvånat upp ögonen och undrade varför ingen berättat det tidigare.

Tillbaka till gammablobulinet alltså. Med kramplösande innan droppet sattes igång. Tack för det.
Denna gång gick det bra. Långsamt blev allt bättre. Åtta dagar på sjukhus och mer ångest än jag någonsin känt. Visade sig att barn dött i den här diagnosen och det var jag tacksam för att jag inte visste under sjukhustiden. Då det finns risk för skador på hjärtat går hon nu på blodförtunnande i 3 månader och ska göra ultraljud på hjärtat ett antal gånger detta år med uppföljning om ytterligare ett år.

Riktigt slut var det inte ens när vi kom hem. Hon fick migränlikande anfall och var tillbaka med huvudet i hinken i ett dygn, ljus-, ljud- och doftkänslig bortom begriplighet. Ny oro då meningit också är med på listan över vad Kawasaki släpar med sig men hon slapp det.

Nu ska hon vara hemma en vecka till och sedan börja skolan på halvtid.
Ja, så firade vi nyår och hela vintersemestern men jag är en tacksam typ att vi lever i Sverige med gratis sjukvård för i USA är Kawasaki syndrom den största orsaken till hjärtinfarkter bland barn - med dödlig utgång.

Nu ska jag börja bråka med Försäkringskassan och försäkringsbolaget vilket alltid är så upplyftande och precis vad man behöver när man kommit ur mörkret.

Nyår firades på barnavdelning B

2008-01-01T19:51:00.000+01:00

Nu har vi permission från sjukhuset. För en natt. Uttorkad och med krampar hamnade det lilla barnet där till sist. Livet på sjukhus är ingen dans på logen. Det är jätteläskigt att sitta brevid och se sitt barn lida. Det är läskigt att vara barnet som lider.
Nu ska vi sova en natt i egen säng. Tack för små välsignelser.
Nyårsklockorna hördes inte på sjukhuset och raketerna var som små knallar i fjärran. Läkarna vet inte vad det är som är fel. Jag vill skrika och slåss.
Håll tummarna.

Det här är inte bra...

2007-12-29T15:37:00.000+01:00

Nu är vi inne på fjärde dygnet av hög feber och konstanta kräkningar. Inget stannar kvar i det lilla barnet, allra minst antibiotikan. Har skedmatat med vatten, avslagen coca-cola, banan och i princip allt man kan komma på.
Med lite tur stannar det så länge att hon tar upp lite vätska. På sjukhuset sjunger de samma sång de alltid gör när man ringer: Avvakta och se.

Vi har kanske sovit sju timmar på två dygn och vi börjar båda tackla av betänkligt. Om det lilla livet inte slutar kräkas snart åker jag in till sjukhuset vad de än säger.

Barnet lider och jag är ynklig. Nu gnyr hon lite igen. På med tålamodet och iväg.

Scharlakansfeber

2007-12-27T16:25:00.000+01:00

Tack alla som skrivit lite till mig trots att jag är en usel bloggare.
Vill bara förklara mig med att barnet fått scharlakansfeber och är sjuk som en råtta. Vi var alltså borta över julen och kom hem med ett sjukt barn.
Imorgon ska vi till sjukhuset för numera ska det hela botas med antibiotika då följdsjukdomarna är rent räliga.
Jag kommer snart tillbaka det är bara livet som trasslat till sig. Igen.

En god jul till alla men jag kan tänka mig undantag

2007-12-23T11:21:00.000+01:00

Efter en hysterisk slutspurt vad gäller jobb och förberedelser inför jul är man mer eller mindre i land. Idag tar vi bilen till goda vänner för att fira jul med dem och deras familj. Lite ovanligt för mig som alltid firat med min egen familj men ombyte förnöjer.
Jag fick en julklapp i förväg. Jobbet är nu i hamn till och med april. Trots allt som dyker upp på den arbetsplatsen så drar jag en lättnadens suck. Behöver inte söka jobb på några månader.
Nästa gång jag dyker ska jag berätta om tipspromenaden. Det finns vissa som inte önskas god jul i samband med den.
Men nu ska vi iväg och det är bråttom.
God jul till alla trevliga människor som jag mött genom bloggen!
Vi syns efter jul.

Jag vill inte sänka mina odds

2007-12-16T16:42:00.000+01:00

Min chef ringde mig just. På en söndag. Han talade om att det till 90 % är ordnat så att jag får förlängning till april.

Hurra.

Fast nu när jag skrivit det här sjunker kanske procenttalet till 82 % för så kan det bli om man tar ut glädjen i förskott. Det är en regel som motverkar affirmation och kvalar in under Murphys law, vilken jag ibland tror är affirmationens storebror. Alla vet att storasyskon oftast vinner.

Å andra sidan blir det logiskt sett mer glädje om man tar ut den i förskott. Och man behöver inte betala tillbaka. Men det gäller bara om man tar ut glädjen i förskott för sig själv. Om man firar med andra måste man sen förklara varför det inte blev som man trott och det kan bli nog så jobbigt och i vissa fall leda till skadeglädje från medfirarna. Skadeglädje är i och för sig också en form av glädje om än inte riktigt lika kul för en själv.

Om jag låtsas som ingenting kanske allt flyter på bara, opåverkat av mig. Så gör jag.

Stop the bloggoholic

2007-12-16T15:56:00.000+01:00

Nu är det slutbloggat på jobbet. Inte bara för att det inte blir mer jobb utan för att de små mupparna på dataservice sett till att det inte går längre. Inte heller kan jag kommentera andras bloggar. Jag är besviken!

Att läsa bloggar och skriva lite har varit mitt nöje på fikarasterna. Jag gillar nämligen inte att gå och fika två gånger om dagen prick klockan halv tio och halv tre. Blir så rastlös och dessutom gör jag mig inte i stora grupper.

Då har det varit så trevligt att se vad som hänt alla andra i min bloggvärld. Lite nervös är jag att det bara är mitt fel att de blockerat de möjligheterna. Vet ju att datorteknikerna kan följa precis vad man gör i sin dator och till sist såg de väl att jag är där både titt som tätt. Huh. Jag är en maskare!

Nåja, om någon undrar varför det blir lite si och så med skrivandet beror det på detta.

Inte både och...

2007-12-12T21:43:00.000+01:00

I helgen ska jag julhandla med barnet. Hon har sålt jultidningar för att tjäna ihop pengar till julklappar. Ska man vara rättvis borde 70% av de där slantarna gå direkt till mig. Det var jag som med hukande kroppshållning och svettiga händer vandrade från kontor till kontor på jobbet och krängde mest av dessa värdelösa alster. Varför det är så kass "litteratur" som erbjuds de unga nasarnas kunder är för mig en gåta.

Syrran såg dyster ut när det blev hennes tur att ställa upp för systerdottern och sa:

- Kryssa för vad sjutton som helst för 200 men behåll det själv.

Då min dotter har samma fasta grepp om pengar och beräkningar som jag blir det eviga diskussioner kring vad man faktiskt kan få för 600 kronor. Vet inte hur många gånger jag måste tala om att hon kan köpa det en eller det andra men inte både och. Funderade ett tag på att dricka glögg innan vi gav oss av för att komma i mild stämning men det är så knöligt att åka buss och kanske sänder det lite fel signaler.

I helgen ska vi alltså lämna vårt bidrag till julhandelns rekord på några miljarder Hurra.

Lucia inställd i år!

2007-12-12T21:20:00.000+01:00

I år blir det inget lussande med dottern på hennes skola. Av ekonomiska skäl uppträder inte klass fyra till sex och deras föräldrar får inte heller komma och titta på andras barn som sjunger om Lucia och Staffan stalledräng.

Vad i hela friden är det som kostar? Barnen gratisuppträder, den jäkla matsalen står där hela tiden uppvärmd och allt och läraren som vanligtvis vimsar runt som låtsas-dirigent kan de nog klara sig utan. Om det är elen till de två mikrofoner som brukar vara framme kan jag personligen ta på mig att pröjsa för den.

Rektorn har mediatränats, det är jag säker på, och talar till mig med milt överlägsen röst utan att säga något begripligt och jag är arg.

Jag behöver nämligen Luciafirandet för mitt torftiga känslolivs skull. Jag gråter alldeles för sällan men när de små liven tågar in i för stora särkar med efterhängande tuffa pojkar i tomtedräkt och sammanbitna stjärngossar då rörs jag till tårar. Sedan snyftar jag mig igenom falsksjungande Luciors Det strålar en stjärna och Nu tändas.

Dottern skäms och jag njuter. Missunna mig inte detta.

Världens "bästa" lögnare

2007-12-11T12:13:00.000+01:00

Jag älskar att läsa. Läser så fort jag kommer åt och ibland på ett nästan stört sätt. Tror man kan lägga in mitt läsande bland flyktbeteenden för jag försvinner från världen. Ska man hålla på som jag gör får man tugga i sig en del dålig litteratur men också många så kallade klassiker.
När så Expressen körde igång sin kampanj "Samla världens bästa författare" blev jag lite glad. Där fanns en del jag inte tagit mig igenom ännu. Tisdagar kilar jag ner och köper veckans bok med kittlig förväntan i magen.

Idag fikade jag med alla medarbetarna här och det visade sig att den allmäna åsikten var att det bara var loosers som köpte de här böckerna. Turligt nog hade jag inte sagt att jag var en av dem. Det skrattades lite förmätet och kluckades över hur någon kunde ha missat att läsa dem tidigare.
- Det tillhör väl ändå allmänbildningen! fnyser en överklass-wannabe i gruppen.

Först blev jag helt förstummad. Har de verkligen läst alla 30 böckerna? Jag menar alla är inte helt lättlästa och en del i del här församlingen toppar inte begåvningslistan. Men nu har jag en plan.
Gissa vem som ska skriva frågorna till tipspromenaden vid julfikat?
Jomen, det är jag.
Någon som vill gissa vilka frågor som troligen kommer upp?
Loosers, my ass.

Verkligheten är blä...

2007-12-10T11:04:00.000+01:00

Ibland är jag böjd att hålla med militärerna när de säger, "Om kartan inte stämmer överens med verkligheten så följer vi kartan." För när jag har planerat något väldigt väl och har en föreställning om hur det ska bli vill jag skita i allt som kommer ivägen och få det att passa in i min dröm i alla fall.

I helgen hade jag mitt stora innan-jul-ståhejet med glöggparty på fredagen och julpyssel för vuxna och barn på lördagen och så lite mer glöggdrickande på söndagen. Jag hade lagt ner jobb och pengar och målat upp en bild av tindrande gäster och glättig stämning. Som vanligt stack verkligheten käppar i hjulet.

Beskrivningen för tomtarna barnen skulle göra krävde en IQ på över 140. Vi kunde fått ihop IKEAs Billyhyllor fortare än vi fick ihop dom och barnen ledsnade. En av gästernas bror ligger i skilsmässa, bor hos henne med sina två barn och ringde och grät mitt i pysslet. Min syster hade så ont i ryggen att hon knappt kunde sitta upp, än mindre pyssla ordentligt. Min bästa kompis är fortfarande i vansinnighet kär-fasen och tänkte mest på Honom som skulle resa bort i två veckor. Alla skulle köra eller var inte på humör för glögg och man vill ju inte ensam sjunga om tomtegubbar som slår i glasen. (Tur att jag drack i smyg förra helgen.)

Nä, det blev inte som jag tänkt.

Den enda som var riktigt uppåt var hunden som tiggde godis i massor och stal allt som föll till golvet samt tuggade sönder det. Nästa år blir det hon och jag.

Mamman på barnet, barnet på hunden...

2007-12-05T12:38:00.000+01:00

Har funderat på det här med att ge kärlek. Jag tillhör nog dem som har själen i gips till en viss del i de sammanhangen. Missförstå mig rätt nu. Jag är verkligen bra på att älska mina vänner och att visa det för dem, både i ord och handling. Min mor och mina syskon får också hyfsat med bevis på den varan men när det gäller männen i mitt liv har jag varit snål.

Ibland känns det som om man (jag) uttalar orden Jag älskar dig, så har man (jag) lovat för mycket. Ibland som om den andre får ett övertag om jag säger det för ofta. Ibland har jag varit osäker på om jag menar det och ytterligare ibland som det är svårt att spotta ur sig när det bäst behövs. Det finns till och med gånger jag känt mig löjlig när jag farit ut i känsloyttringar.

Inser att detta gör mig till en lite lätt patetisk figur men så är det. Nu finns det lysande undantag när jag minsann inte har själen i gips utan den framstår som den gick på uppåt-tjack istället. Jag talar om dottern och hunden.

När dottern var i paketstadiet och upp mot 3-års åldern kramade jag och pussade henne precis hela tiden. Så mycket att hon mycket tidigt lärde sig att vrida undan sitt lilla ansikte och pressa fram ett: Sluta då. Jag hänger fortfarande efter henne med trånade blickar och försöker smyga till mig en kram här och var men som tioåring är hon för snabb för mig. I det skedet var det en genial lösning att skaffa hund. Den stackarn kan inte ens pressa fram ett: Sluta då.

Jag kelar inte med min hund. Jag knarkar hund. Med ansiktet begravt i pälsen suger jag i mig den lugna, trygga doften av henne (okej, man kanske måste vara hundälskare för att förstå den biten).

Den undanglidande dottern har också fått smak på det här med att ohejdat få slösa kärlek över någon helt kravlöst, med andra ord på hunden. Vilket jag så klart påpekat för henne. Hunden är, som barnet, snart sönderälskad.

Någonstans finns alltså ett behov av att få ge kärlek men på olika villkor. Hemma är det alltså mamman på barnet och barnet på hunden. Var det stackars hunden ska ta vägen står oklart.

Astrid Lindgren 100 år

2007-12-05T10:38:00.000+01:00

Hans Lindströms hyllning till Astrid Lindgren i samband med 100-års firandet.

Pick me ups

2007-12-05T10:28:00.000+01:00

De har så många bra uttryck på engelska. Många gånger går de inte att översätta och ibland när det görs ändå blir det en smula töntigt. När jag bodde i England brukade jag ibland smyga in i en liten hörnaffär för att köpa choklad på ynkliga dagar. Mannen i affären var alltid så där trevlig som engelsmän är när de är som bäst. Med chokladen i hand förklarade att jag skulle ha den för att muntra upp mig med då han snabbt svarade:

- Candy is dandy but liquor is quicker.

Å det får man ju hålla med om.

Bye bye

2007-12-04T09:41:00.000+01:00

Nu är det en massa månad kvar i slutet av pengarna igen. December, jag älskar dig men oj vad dyrt det blir. När jag stod i leksaksaffären och skulle betala kom jag plötsligt ihåg en dikt som fick mig att le.

"That money talks
I can´t deny
I heard them once
They said ´Bye bye"
- Wendy Hope -

Galna män och tågresor

2007-12-04T09:01:00.000+01:00

För ett stort antal år sedan skulle jag ta nattåget från Stockholm, där jag bodde då, till Lund, där dåvarande pojkvännen bodde. Tågvagn efter tågvagn var tom men jag gick prydligt till min plats och skönk ner med mina böcker. Plötsligt dyker en ung man upp och sätter sig mitt emot i den tomma kupén och, som alla kvinnor vet, är det ett varningstecken. Jag pressade näsan i boken och totalvägrade att titta upp hur han än hummade och harklade sig.

Efter ett par minuter reser han sig och går. Mina axlar sjunker ner igen och jag lutar mig avslappnat tillbaka. Men så förnimmer jag något till vänster om mig. Ni vet när man har känslan av att någon står mycket nära utan att man hört ett ljud. Jag vänder snabbt på huvudet och höll i hastigheten på att få hans privata (de borde vara det i alla fall) delar uppkörda i näsan. Så nära var han med ett entusiastiskt flin i ansiktet.

- Jag är oskuld (nähä?!), vill du hänga med och knulla?

Här hade jag verkligen ett läge att säga något dräpande och fyndigt men ensam med honom och hans grej kändes det viktigare att lägga ett visst avstånd mellan oss. Som en höjdhoppare, men utan den där framrusningsbiten de har, skuttade jag över ryggstödet och kilade iväg på jakt efter konduktören. Eller vem fan som helst egentligen som hade byxorna på sig. Efter en viss tumult blev han avslängd från tåget och jag drack varm choklad i konduktörens hytt.

Män är verkligen märkliga.

Försök nu föreställ er en omvänd situation där han läser böcker och jag, eller delar av mig, dyker upp fem centimeter från hans ansikte. Nä, just det!

Pling, pling då.

2007-12-03T13:09:00.000+01:00

Då och då kikar jag in på Tjuvlyssnat och ganska ofta finns där något som får mig att skratta. Den här för att den påminner något otroligt om när jag var ute med dottern och kasade på cykel.

En far kommer cyklande medan Sonen ~ 4 befinner sig några meter längre bak, också på cykel.

Sonen: Vad långsamt du cyklar pappa!

Pappan: Mm.

Sonen: Flytta på dig för i helvete så att jag kan cykla förbi.

Pappan (argt och chockat): Vad sa du?!

Sonen (tveksamt): … pling, pling.

Pling, pling är orden jag borde använda i trafiken lite oftare för att undvika just sådana kopieringar av språket.

Välsignade nyheter

2007-12-03T08:58:00.000+01:00

Min bror har inte cancer!

Kan inte beskriva hur oändligt glad den nyheten gör mig. Vi har haft nog med dödsfall i den diagnosen i min familj. Bara ordet ger mig kväljningar och ångestbollar. Bror min har däremot märklig ärrvävnad i lungorna men det tror de beror på att han haft fler lunginflammationen än vad som kan vara bra för någon, och så har han nersatt njurfunktion. Det i sin tur kan bero på infektionerna så i det omtalade perspektivet är det också goda nyheter.

Det är konstigt med doftminnen som är kopplade till dåliga perioder i ens liv. De sitter som etsade i minnet.

Härom dagen satt jag i sammanträde och när en av männen satte sig brevid mig tänkte jag direkt: sjukdom!

När jag distraherat funderat på vad som utlöste den tanken kom jag på att det där dyra rakvattnet han luktade av var detsamma som min far hade på kinderna den sista tiden i livet. Parfymen Obsession tar mig direkt tillbaka till min moster döende i bröstcancer. Å andra sidan kan jag inte med lukten av kebabpizza heller sedan dottern kaskadspydde en fredag efter att ha ätit en.

Jag har goda doftminnen också. Till exempel får nytvättade manglade lakan mig att vilja somna på studs och vissa garagelukter påminner mig om min första intensiva kyss (mindre romantiskt kanske men vart skulle man ta vägen i 15-års åldern). Men idag känns ändå livet lätt att leva. Brosan mår bra!

Netto-äckel

2007-11-29T13:16:00.000+01:00

Mitt hus ligger i ett litet stillsamt område tio minuter utanför centrum i Sveriges åttonde största stad (eller är det nionde?). Eftertraktat område på grund av läge, närhet till bra skola och natur runt hörnet. Länge var det enda som retade mig att man fick hasa iväg en bra bit för att ens köpa en liter mjölk.

Men så i augusti smackades ett Netto upp på sju minuters gångavstånd. Gud välsigne, tänkte jag ömt medan det fula huset tog form.

Dagen D kom och hela parkeringen var full med bilar och ivrigt köande människor för nu skulle det premiärhandlas. Där inne fanns berg av färsk frukt och grönsaker, fint kött och mjölk av alla slag.

I en vecka i alla fall.

När jag nu rusar in efter jobbet titt som tätt är grönsakerna ruttna, brödet torrt, mjölken nära sitt bäst-före-datum och köttfärsen en vecka gammal. Det hela stinker öststat och personalen byts ut så ofta att man får vara glad om de ens hittar till kassan.

Och så har det varit även på andra Nettobutiker som jag vandrat in på slumpvis. Är det det som är deras koncept? Vi är billiga, vi finns nära och vi är rakt igenom sunkiga men vad ska du göra åt det?!

Dessutom hade de två hundar som parade sig som logotyp under bygget med texten "Snart ett Netto nära dig". Borde dragit tassarna åt mig redan då.

Jul med vissa undantag

2007-11-28T09:01:00.000+01:00

På mitt jobb har julen nu gjort entré i form av elljusstakar i vitt med platslingonris runt själva ljuset. Alla ska en i sitt fönster så imorse stod den där utanför kontorsdörren.
Funderade på om jag bara skulle fösa min åt sidan med foten eller sparka iväg den genom korridoren, för precis som förra året har jag fått den som inte fungerar. Ett lite slitet missfoster till ljusstake där fyra av sju ljus inte lyser ens om man byter lamporna, möjligen om man satte eld på skiten. Jag tror att jag får just den genom det logiska resonemanget att jag bara är projektanställd.
Intressant tanke. Idén är väl att det ska se likadant ut i alla fönster utifrån eller?

Undrar vem som får den nästa år.

Hur många gula ballonger blir det då?

2007-11-27T13:29:00.000+01:00

Om ens dotter går i fjärde klass och den dottern kommer hem från skolan med en matteläxa och man inte kan lösa en av uppgifterna: Hur långt ner i begåvningstrappan hamnar man då?

Upp med alla korten på bordet, det säger alltid Dr Phil, så här kommer ett par kort till då. Jag kan inte hela gångertabellen. Upp till femmans tabell hänger jag med, även om jag ogillar 4x8 till exempel, men sen kan jag i princip bara alla tal gånger sig själv eller vad det kan heta på mattespråk. 6x6, 7x7, 8x8 och så vidare sen lägger jag till och drar ifrån för att få fram svaret. Lite omständligt kanske. När det sedan blandas siffror med bokstäver börjar jag spela banjo och vinda med ögonen.

Hur som, uppgiften var som följer:

Av 60 ballonger är hälften röda. Tredjedelen är blå, hur många gula är det då?

Problemet är att jag vill göra klart en del och sen kan nästa ta plats, så här. Om hälften är röda är det 30 stycken. Bort med dom. Tredjedelen är blå. Då vill jag att det ska vara tredjedelen av dem som är kvar, alltså dela 30 i tre delar och bort med dem. De som sen är kvar av de förbaskade gula ballongerna. Men nä nä, så är det inte...eller? Tänker jag alltså när jag sitter där med barnet.

Och så kanske det blir fel och dottern får uppgifterna rättade av sin stränga lärare (till och med jag är rädd för honom) och så frågar han om hon inte kunde fått hjälp hemma.

- Det var ju det jag fick, får hon då erkänna med skammens rosor på kinderna. Min mamma är ett mattepucko.

Bara åtta år kvar.

Men i Stalingrad finns han icke.

2007-11-26T22:39:00.000+01:00

Jag har varit nere i en svacka. Min strategi, som jag fått lära den hårda vägen, är att gå i bivack. Bara det som är allra nödvändigast utförs. I övrigt kurar jag ihop mig och väntar på bättre tider.

Idag kom bättre tider i form av ett glas med den nya årgångsglöggen, om man nu kan kalla den det. 07 heter den i alla fall. Egentligen skulle flaskan vara till glöggpartyt om två veckor men den talade till mig och jag svarade. En varm våg sprider sig i kroppen. Nu är det lite klurigt att hämta något från köket (på nedre våningen) i mitt hus efter klockan åtta på kvällen. Dels kommer barnet och lägger sig i min säng nästan direkt efter att ha blivit nattad i sin egen, dels ligger den gula hunden och lurar vid dörren i sovrummet. Båda är lättväckta och den gula hunden följer varje steg man tar mot just köket vilket hörs väl när hon sladdar iväg med klorna över trägolven. Hur jag än smyger har jag antingen ett surt barn som morrar eller en överentusiastisk hund som flämtar, båda en påfrestning för svaga nerver.

Men nu är jag på plats. Glaset i ena handen, tangentbordet i den andra. Under perioder av bivack läser jag böcker jag läst förut som jag antingen vet slutar lyckligt eller som är svåra att förstå. Igår fick jag tag på den utmärkta boken Lyckad nedfrysning av Herr Moro. Den består av fotografier och olika texter som är tänkvärda och om jag inte minns fel sattes den ihop för högstadie elever så att de skulle börja reflektera. Försök få tag i den om ni kan.

En bit i boken heter Sista breven från Stalingrad och är delar ur brev från tyska soldater till sina familjer innan allt går åt helsike. Skulle vilja citera ett här.

"Att i Stalingrad tala om Gud är att förneka honom. Jag känner mig tvingad att säga det till dig, kära far - fördenskull gör det mig ont. Det är du som har uppfostrat mig eftersom jag ingen mor hade och Du har alltid ställt Gud för min inre och yttre syn. Och än djupare beklagar jag mina ord eftersom de blir mina sista. Jag kommer aldrig att få tillfälle att säga något som kan stryka över eller försona.

Du är själasörjare, Far, och i sitt sista brev säger en människa blott det som är sanning - eller det som hon tror vara sanning. Jag har sökt Gud i varje granathål, i varje bombat hus, i varje gathörn, hos varenda kamrat i våra skyddsgropar och jag har sökt honom i hans himmel. Gud visade sig inte när mitt hjärta ropade efter honom. Husen låg i ruiner, mina kamrater var lika tappra eller fega som jag, på jorden rådde hunger och nöd, från himlen föll bomber och eld, blott Gud fanns ingenstans.

Nej, Far, det finns ingen Gud. Jag upprepar det och vet att det är ohyggligt och att jag aldrig kan göra detta gott igen. Men om det ändå finns en Gud, så finns han hos er, i sångböckerna och bönerna, i prästernas och predikanternas gudliga talesätt, i klockklangen och rökelsedofterna.

Men i Stalingrad finns han icke."

Smaka på den sista meningen igen: "Men i Stalingrad finns han icke."

Man kan tro ibland, man letar men det man söker finns icke där man befinner sig.

På Hello-dagen

2007-11-21T12:03:00.000+01:00

Det är Hello-dagen idag. Har tydligen firats i 35 år (var då?) och så här går firandet till.

Du ska hälsa på tio personer denna dag. Och le!

När kommer, Jag tycker uppriktigt illa om dig-dagen? Den skulle jag vilja fira lite. För att undvika konfrontationer och slagsmål behöver man inte säga något. Jag föreslår att man bara sticker till dem ett rött kort. Så nickar man bekräftande och vänder ryggen till. Mannen med frukostkorvsfingrar på mitt jobb skulle få sex stycken eller ett jättestort. Idag lyste han upp när han såg mig. Eftersom det aldrig händer annars antog jag att nyheten om att mitt kontrakt löper ut nu nått honom. Och jag hade rätt igen.

- Hej Bertil, sa jag vänt för han heter Anders, och innan han hann hämta luft smet jag in på toaletten.

Min bästa kompis är kär. Bortom begripligthet kär och det är alltid knöligt att stå brevid när någon försvinner in i ett rosa moln och HAN är det enda samtalsämnet. Tyvärr gjorde jag något man inte ska. Jag kom med råd oombedd och inte de råd hon ville ha. Förnuftiga råd när man är kär är som att äta kall kålsoppa. Jag borde tänkt på vad Tage Danielsson en gång sa:

"Om jag tänkte som fan

kanske hela dan,

på mitt liv och fann

en slags mening som var sann.

Ja då får jag inte glömma en förbannat viktig grej,

att då gäller den sanningen bara mig"

Min älskade lillebror är och röntgar lungorna idag. Vet inte när han får svar. Jag väntar i ett vakuum..

Vill jag ha det jag vill ha?

2007-11-19T09:55:00.000+01:00

Det behövs ett sammanbrott för att nå ett genombrott.

Jodå, det sa min coach, så det måste stämma. Vad bra, tänkte jag, för då måste det där genombrottet ligga och lura runt hörnet. Sammanbrottet håller jag på med som bäst. Nu kommer genombrottet inte gratis visade det sig. Nej, man måste tänka sig hur det ska bli för att det ska bli som man tänkt sig.

Varje dag ska jag skriva ner hur min framtid ser ut och det ska formuleras som om det redan hänt, som om jag redan var där. Känslan av att vara där ska också med och en massa detaljer tex hur arbetsplatsen ser ut. Slappna av, skriv och dröm. Slappna av, skriv och dröm.

Min inre kritiker spratt genast till liv. Äntligen något för den lilla pessimisten att hugga tänderna i. Jag hinner inte ens formulera tanken färdigt, än mindre få ner den på papper förren hon (eller är det en han?) skriker av hånfullt skratt.

Jag: Jag skriver manus igen...

Kritikern: Visst, vi kan kalla inköpslistan till Ica för manus.

Jag: Jag arbetar tillsammans med glada och kreativa...

Kritikern: Hunden då alltså.

Jag: Jag sitter på ett kontor med dator och telefon...

Kritikern: Har dom det på McDonalds?

Jag: Jag jobbar som...

Kritikern: Med lite tur jobbar du. Punkt slut.

Tänk om jag affirmerar fel! Tänk om det funkar som coachen säger, att det blir verklighet, och så målar jag upp en framtid jag inte vill ha. Jag har velat ha saker förr som jag sen inte velat ha om man kan säga så.

Kanske ska jag inta en buddistisk inställning och bara go with the flow.

Perspektiv

2007-11-15T11:12:00.000+01:00

Vissa dagar stinker som gårdagens blöjor. Igår var en sådan dag. Blev inkallad till högsta chefen i en ton som hon annars aldrig använder. Tänkte hastigt igenom vad jag kunde tänkas ha gjort fel för sån är jag. Glaset är halvtomt i de lägena, inte mycket till optimist inte. Eller som Jonas Gardell säger:

"Folk frågar alltid om glaset är halvfullt eller halvtomt. Jag frågar: Är det alkohol i?"

Först fick jag en förläsning på säkert en halvtimme om alla nedskärningar som stod inför dörren och om den stora omorganisationen. Bla bla bla...

- Cut the crap! Säg upp mig bara, ville jag väsa men jag är en väluppfostrad flicka som dessutom av tvång ställde käcka frågor vilket bara fick det hela att dra ut på tiden. Till sist frågade jag rakt ut om mitt kontrakt alltså tar slut sista december. Jo men, så var det.

Det är bara att erkänna. Jag hade velat vara kvar ett tag till. Visste att det var tidsbegränsat men hoppats att det skulle förlängas de där två åren som det pratats om. Och jag som hatar att söka jobb. Någonstans inom mig bor en liten statare med mössan i hand, och hur jag än låtsas som om jag kollar om jag vill ha jobbet under intervjun, så känns det som om jag tigger.

- Piss var det skit, som farfar sa när han trodde han var ensam.

När jag sen ska åka hem med bilen vinglade framhjulen som om jag hade punktering på båda. Det var det inte. Kollade om de satt löst. Inte det heller, så nu håller väl framvagnen på att rasa samman. Varför har jag inte en årslön på banken som Ann Wibble en gång föreslog. Det är ju en sån realistisk tanke.

Vid åtta på kvällen ringer min bror och talar om att han blivit skickad att röntga lungorna då läkaren misstänker cancer.

Det satte saker i perspektiv igen.

Saker jag verkligen gillar

2007-11-13T22:40:00.000+01:00

Jag har blivit tilldelad en coach på jobbet. En helt fristående en från ett piggt företag som ska få oss att stressa mindre och skapa nåbara mål. Min första uppgift är att skriva ner saker jag gillar och som gör mig glad. Det fick inte vara pengar sa hon. Annars hade det varit ett enkelt svar.

Få se nu.

Lukten av regn på asfalt om våren. Varma lite halvtunga täcken med bomullspåslakan av god kvalité. Varm hund mot fötterna vid frukostbordet. Första klunken välgjord latte på förmiddagen. Att slinka ut och hämta tidningen och veta att jag har tid att läsa den. Skratt som ger kramp i magen och tårar i ögonen. Ögonblicket innan man vet att man somnar. Ensamma stunder. När barnet helt plötsligt får tuppjuck och hennes personlighet svämmar över. När jag har svåra men roliga saker att göra på jobbet. Känslan innan man just ska resa iväg. Att någon gång resa sig upp och gå.

Det får räcka. En glimt av vad som gör livet behagligt.

Robinson var nog inte journalist

2007-11-12T20:58:00.000+01:00

Läste Robinson Crusoe för dottern för några kvällar sedan. Utgåva anno 1936. Min fars faktiskt. Språket var intressant för att inte nämna synen på "vildarna" som ständigt kastade sig vid Mister know it all-Crusoes fötter. Ville inte riktigt lämna vidare det kulturarvet så jag redigerade löpande i texten medan jag läste. Inte så enkelt som det låter i farten och utan att staka sig.

Men när dottern somnat började jag tänka på hur jag skulle klarat mig om jag hamnat där. Mina kunskaper är breda, svepande och innehåller tragiskt lite detaljer. Fan vet om jag ens lyckats göra upp en liten brasa än mindre slakta en lama och göra en märklig hatt av den.

Skulle tro att Robinson vann en del på tålamod och uthållighet samt att han var uppe med tuppen, eller papegojan snarare, varje dag. Ingen av dessa egenskaper skulle jag vinna OS på. Nä, man skulle haft ett riktigt jobb som snickare, arkitekt eller varför inte äventyrare i det läget. Ola Skinnarmo skulle fixat biffen (laman) om han hamnat på en öde ö. Journalister? Vad duger de till om sånt skulle hända?

Skulle skutta ner till stranden och i sanden skriva en vass ledare om dagsläget och båtsäkerheten samt kritiskt granska papegojans uttalande för att sedan leta efter mingel-festen.

Jag känner mig lite dåligt rustad. OM det skulle hända menar jag.

Jaså? Jag som trodde...

2007-11-08T22:14:00.000+01:00

Visst är det underligt och intressant vad man tänker som barn. När min dotter blev medplockad till kyrkan av sin mormor en endaste gång satte det djupa spår. Hon kom hem med en sammanbiten min och vägrade att gå dit igen. På frågan varför svarade hon att Jesus var äcklig.

- Äcklig, frågade jag, hur då äcklig?

- Prästen sa att Jesus älskar mig.

- Ja?

- Han är faktiskt en vuxen farbror. Du har sagt att gamla gubbar är äckliga som vill vara med unga tjejer.

Tänkte inte på det.

Själv kommer jag ihåg att jag som liten länge trodde att när man läst en sida i en bok var tvungen att vända den bort från sig och fladdra lite med bladen. Det var först när min storasyster började skolan med allt vad läsning innebar som jag insåg att mor gjort så för att visa oss bilderna. Men så var jag också ett begåvat barn.

Jag vill ändå hävda att där finns en oöverträffad logik i små människor tänkande.

Inte mitt tips...

2007-11-08T15:23:00.001+01:00

Dom är helt fel ute i den där reklamen för Remeber card. Där säger de att man inte behöver använda kreditkortet bara för att man har det. Är inte det hela affärsidén? Att man ska köpa det man inte har råd med? Annars hade man väl använt ett annat kort med pengar på.

De vattenkammade (lite lätt obehagliga) killarna i Lyxfällan hade ett litet tips i bakfickan vad gällde kreditkort. Frys in det. Men, och det här är viktigt, frys fast ett mynt vid kortet så att du inte kan tina det i mikron.

Ja just det.

Jag hade skuttat in i affären med ett ursäktande leende och bett expediten tina det med sin egen kroppsvärme. Var som helst faktiskt, om hon bara ger mig lite varor i utbyte.

Nu är jag inne på min tredje omgång av kreditkort och det hade varit bättre att frysa in hela mig. Jag betalar av och svär vid gud att jag aldrig ska skaffa några nya för jag handlar som om shopping höll på att bli omodernt. Denna gång tänker jag smyga in kreditlånet i huslånet (igen) och klippa korten (igen). Å denna gången ska det funka.

"Känn inte dig själv! Du blir alltid besviken" - Simplicissimus -

Jag - ett miffo

2007-11-07T15:38:00.000+01:00

Sitter med i en projektskrivargrupp och idag behandlades budgetdelen. Jag har varit helt ärlig vad gäller mina tillkorta kommanden i siffervärlden. För ärlig. De andra pratar på och så plötsligt gör de en märklig paus och ser bort mot mig med frågande blickar.

- Vad? Titta inte på mig i den tonen, säger jag då jag vet att de undrar om jag är med på banan.

Då småler de överseende och fortsätter medan jag ritar figurer på mitt anteckningsblock. Men så idag, i slutet av mötet, hade de äntligen en fråga de var säkra på att jag kunde besvara.

- Vad har du i lön? Vi behöver det i budgeten här, säger vår projektledare.

- Fuck me if I know, ville jag svara, för det är den plågsamma sanningen.

Hur pinsam är jag inte?! För mig är lönebeskedet en fullständig gåta. Det står mer siffror på det än på hela Sveriges försvarsbudget. Och helt allvarligt tycker jag det varierar lite varje månad vad som landar på mitt konto. Det kändes inte som jag ville erkänna det också. De skrattar redan åt mig.

- Ja, säger jag med fast stämma, då det har blivit lite förändringar sedan sist får jag återkomma med den exakta summan senare.

Det lät väl rätt bra. Nu är det jag som ringer syrran och så får hon förklara.

Höj hans lön!

2007-11-06T09:23:00.000+01:00

Ibland drabbas jag av ett starkt behov att ordna upp mitt liv. Igår fick jag andnöd när jag tänkte på mina försäkringar för huset. Tusen frågor flög genom mitt röriga huvud och helt mot min diagnostiserade personlighet beslutade jag ringa försäkringsbolaget och få svar.
Mannen jag talade med var så där korrekt som de är på försäkringsbolag och banker. Mycket tålmodig dessutom måste erkännas.

Jag höjde lite här och skrev om lite där och kände mig rätt nöjd med resultatet. Det var många siffror på mitt kladdpapper så jag ville reda upp det också.
- Vad skulle jag alltså få om mitt hus brann ner i natt, frågar jag redo med pennan i hand.
- Tja, en tre år ungefär, svara han.

Tog ett par sekunder innan jag fattade skämtet. Han var ju så korrekt och lite torr men sen skrattade jag rakt ut.
Tänka sig. En försäkringskille med humor. Sånt borde belönas.

Man vill ju kunna länka också...

2007-11-05T10:36:00.000+01:00

Man är ju inte bara snygg. Man är begåvad också.
Jag försökte lägga till några av mina favoritbloggar men vet inte om jag lyckades något vidare. Om någon kan se om det funkade är jag så tacksam så.
Hå hå ja ja.

Icke betrodd

2007-11-05T09:49:00.000+01:00

Jag sitter på mitt väldigt lilla kontor och skriver så tangenterna glöder helt inne i min snustråkiga rapport.

- Hej sötnos! ropar någon i korridoren.

Jag tittar inte ens upp. Noterar det bara med ena örat.

- Sötnos, det var länge sedan.

Mina fingrar fladdrar vidare.

- (mitt namn), ho ho, det är jag K!

Kära gamla K. Ett prassel från förr, och då menar jag verkligen förr.

- Hörde du mig inte? frågar han lite förnärmat.

Helt ärligt har ingen kallat mig sötnos på så länge att jag trodde det var 20-åringen på kontoret brevid som blev tilltalad. Nuförtiden känner jag mig inte så lite skötsam och oattraktiv och inte som någon sötnos alls. Är inte säker när det smög sig på mig. Kanske när jag började gå upp i vikt eller passerade 40 men jag är inte säker. Vid närmare eftertanke tror jag att jag kopplade bort den manliga omvärlden som potentiella byten när jag gick i celibat för drygt fem år sedan.

Då hade jag en flirt med en man med en så färgstark personlighet att den hade mått bra av att medicineras. Kom fram till att jag har så dålig smak när det gäller män att jag inte längre är betrodd att välja partners. Det har funkat fint och mitt liv är behagligt lugnt och stilla men när nu K står där och kallar mig sötnos undrar jag om jag kanske missar något.

Eller?

Och var i hela friden är farfar?

2007-11-05T09:01:00.000+01:00

Hela skogskyrkogården lös som en katolsk mässa denna alla helgons dag. Det var så vackert att man inte trodde man var kvar i Sverige. Ljus och lyktor på så gott som varje grav och folk fullkomligt vallfärdade dit. En stillsam folkrörelse som kyrkan snabbt borde göra något av i dessa avhoppartider.

Min mor, dotter och jag var också på plats med ett tvådygnsljus. Det var becksvart och vi snavade uppför den smala gången mot farfars grav. Andra, mer begåvade, hade med sig ficklampor för att hitta, så inte vi.

- Vilken rad ligger han på? frågar jag.

- Det ska vara här någonstans, svarar mor, första eller tredje raden tror jag.

Har ni någon aning om hur svårt det är att se vad det står på en gravsten i totalt mörker. Det hade varit lättare att hitta en hederlig moderat.

Andra familjer stod med sänkta huvuden vid sina släktingars gravar medan vi snubblade förbi med ett "ursäkta" och "var i hela friden är han".

Vi fick organisera en skallgång (ofrivilligt skämt där), dela upp oss helt enkelt och med kutig rygg trycka näsan mot varenda grav vi strök förbi.

- Vad hette farfar? ropar barnet högt och det kändes ju helt rätt i denna stund av hedrande av hans minne.

Bättre tända ett ljus än att förbanna mörkret som någon sa och det försökte vi. Nu var det så att vi fått tag i något b-ljus utan sånt där metallock så den flämtande lågan på vårt gravljus bara blåste ut hela tiden och gjorde varken till eller från.

Jag var milimeter ifrån att sno ett ljus från någon annan grav i jakten på farfars.

Tog 20 minuter att hitta den och vid det laget var jag beredd att bara sätta ner ljuset på vilken grav som helst.

- De kanske inte går hit så ofta, hörde jag tanten från graven brevid mumla.

Lessen farfar, nästa gång kommer vi i dagsljus.

Vad är en orgasm, mamma?

2007-10-31T12:47:00.000+01:00

Den senaste boxen med Desperate Housewifes kom i brevlådan igår. Hurra! Det tioåriga barnet och jag myste upp i soffan med filtar och bubbelvatten redo för ett litet TV-maraton. Men det finns alltid ett litet smolk i bägaren i nästan allt här i livet.

I andra episoden fick Bree van der Kamp (heter hon så?) orgasm. Det skedde mycket diskret så klart men ordet upprepas gång på gång och snappades raskt upp av dottern.

- Vad är en orgasm, mamma? frågar hon.

Jag låtsades att jag inte hörde frågan. Grejen är att jag gjort en löjligt stor sak av att alltid tala om vad alla ord betyder i ett något magert försök att göra henne allmänbildad, så inte denna gång.

- Vad är en orgasm, mamma? upprepar hon envetet med högre röst.

Då slinker jag ut i köket efter mer vatten. Dröjer mig kvar så länge jag kan men vill inte missa för mycket och återvänder.

- Vad är en orgasm?

- Kan vi ta det en annan gång, raring, jag är helt inne i programmet.

Då pausar det lilla påstrida kräket DVD:n för hon har hon räknat ut att detta ord kan vara av stort värde då det luktar förbjudet.

- Men mamma, du har alltid sagt att det är viktigt att man vet vad man pratar om. Att man ska fråga om alla ord man inte förstår.

- Du behöver inte prata om orgasmer, försöker jag.

- Men VAD är det? nästan skriker hon.

Ja, vad svarar man. Hon är tio år. Begreppet måste te sig obegripligt. Helt ärligt vill jag inte ens försöka. Det var jobbigt nog att ta sig igenom den moderna versionen av blommor och bin.

- Nu skiter vi i det, mumlade jag pedagogiskt till slut, vissa saker får man helt enkelt ta reda på själv.

Hoppas jag.

Och hur tänkte de då?

2007-10-31T08:42:00.000+01:00

Ibland när jag läser tidningen och ser resultatet av olika undersökningar undrar jag i mitt inte helt stilla sinne hur forskarna kom på att kolla upp just det där.

"Stor pung ger otrogna män" stog det i Metro.

Eeeh, hur tänkte den som forskat på det INNAN de satte igång.

- Bertil har stor pung och han är en otrogen hund. Undrar om inte alla otrogna män har stor pung!

Och hur genomförs den forskningen? Går man ut med annons? Och hur är den i så fall utformad? Eller går de runt på stan sneglandes i skrevet på män? När de hittar någon som kan leverera godset, hur smyger de på dem frågan om otrohet? Får de storpungade gossarna reda på varför de undersöks tror ni?

Sånt kan jag fundera över länge. Den polistiska debatten däremot greppar mig inte alltid by the balls på samma sätt. Det är också märkligt.

Två dygn av baksmälla

2007-10-22T10:59:00.000+02:00

Det fanns en tid när jag kunde sätta i mig 8-9 öl under en festkväll (med tillhörande natt) och ändå skutta upp och jobba nästa morgon. Visst kunde jag vara en smula seg fram på eftermiddagen men på det stora hela fit for fight.

Så är det inte längre.

I lördags var jag ute med min syster och drack öl. Fem öl. P säger att om man håller räkningen på antalet har man alkoholproblem men jag vet att det var fem för jag har kvittot kvar. Bara det. Har kvittot kvar.

Jag är fortfarande bakfull. Det är sant. När jag vaknade i morse kändes det fortfarande som jag varit ute kvällen innan. Hur kan man ha baksmälla i två dygn?! Tror det är den där sopiga levern som håller på att bli gammal (den med).

Eller kanske är det där acetaldehyd som kryper ner i varje por numera. När levern bryter ner alkoholen producerar enzymerna biprodukten acetaldehyd som är en mycket giftig substans vilken tas upp av kroppen och gör att man kan må extremt dåligt. Det har jag läst någonstans.

Tycker att kroppen är lite otacksam. Här är jag nykter långa perioder, månadsvis oftast, jag röker inte, snusar inte, tar inte droger - inget, zip, nada, nothing men när jag festar till det en smula blir jag lika sjuk som grannens katt när den drack glykol.

Antingen får jag börja dricka oftare och mer eller så får jag gå ut på torsdag kväll, vara ledig fredagen samt helgen för börja jobba på måndagen igen.

Denna dag ett liv.

wamba

2007-10-16T15:02:00.001+02:00

March of the Penguins

2007-10-16T14:36:00.001+02:00

Precis som det är när man stammande ska berätta något.

Mr Alex Bean

2007-10-09T15:27:00.000+02:00

Allt som kan sägas om Alex är redan sagt men visst liknar han Mr Bean?!

Jag har så svårt att ta något han skriver och säger på allvar när jag ser hans lilla face på bild. Titta på honom!

PMS eller så...

2007-10-08T10:32:00.000+02:00

Var på middag hos min kompis och hennes man som är från England.

Hon var lika trevlig och rolig som alltid men ganska vass mot sin make under hela kvällen. Nästan så det var lite obehagligt.

När jag reser mig för att gå på toaletten väser han till henne bakom ryggen på mig:

- Do you know what?! They call it PMS because "Mad Cow Disease" was already taken!

Jag fick stanna kvar på toaletten och skratta klart.

Jag är ingen fin människa.

2007-10-04T13:01:00.000+02:00

- Nu har jämställdheten gått för långt! säger en av mina kollegor och pekar med sina frukostkorvstjocka fingrar på en inbjudan till en konferens om just jämställdhet. Han smackar nöjd med munnen där läppen desperat försöker dölja en snus av en vanlig fotbolls storlek. Han har den där blicken när han tittar upp, den som förväntar sig att de andra männen runt bordet ska tycka att han är kul och lite vågad som säger det.

- Kan du förklara hur det ser ut när jämställdhet går för långt? frågar jag milt fast jag egentligen vill slå honom med en hoprullad dagstidning.

Han tittar på mig som om jag räckt fram Rubriks kub och bett honom lösa den, om någon kommer ihåg den jobbiga grejen.

- Jag menar kan man bli mer än jämställd? Eller tycker du att kvinnor nu har makten i samhället och förtrycker män? pressar jag vidare.

Flera par ögon tittar nyfiket på honom. Han vrider sig lite, jagar medhåll med hela sitt kroppsspråk. Det är lite dåligt med uppbackning från manssidan denna dag.

- Äh, ni får väl ta lite eget ansvar, väser han, ni är inte förtryckta. Ni är helt enkelt inte bra på att ta för er.

Jag låter den gamla bollen ligga. Känner en plötslig trötthet skölja över mig. Mot dumhet slåss gudarna förgäves eller vad de nu säger. Så tänker jag på alla som genom tiderna slagits för de förtryckta. För kvinnlig rösträtt, för de svartas rättigheter, för rätten att organisera sig och så vidare. Hur orkade de hålla på? Var fick de glöden ifrån?

Själv vill jag bara ta till våld. Jag är ingen fin människa.